Obekväm kluvenhet ger stum melodram

Ingenstans i Afrika
3/5
Regi: Caroline Klink
Fyrisbiografen

I Stefanie Zchweigs självbiografiska roman väljer en judisk familj att fly nazisterna i det sena trettiotalets Tyskland till ett oländigt Kenya. I Caroline Klinks film spelar Merab Ninidze advokaten Walter Redlich, som upptäcker att hans juridiska färdigheter är till föga nytta om han inte ens vet hur man gräver en vattenbrunn. Han lyckas övertyga sin kultiverade fru Jettel, spelad av Juliane Köhler, att ta deras femåriga dotter Regina och följa efter till Afrika. Jettel har svårt för att acklimatisera sig till den nya kulturen - hon tar med sig familjens finaste porslin och en flådig aftonklänning istället för det efterlysta kylskåpet - medan dottern Regina är mer lättanpassad och genast hittar en vän i den kenyanske kocken Owour.
Kenya är fångat med all den storslagenhet man kan förvänta sig, men Gernot Rolls kamera varvar semesterkatalogsskildringarna med registreringar av högre känslighetsgrad. Precis när vi tror att vi är mätta på svepande bilder över savannerna så förmedlar Roll med inlevelse familjens klaustrofobiska hushåll och det ogästvänliga klimatets inverkan på de nyanlända. Men vad som främst räddar filmen från att kunna stämplas som en tysk Mitt Afrika är att Juliane Köhler och Merab Ninidze inte begåvats med lika bländvita tandrader som Meryl Streep och Robert Redford. Porträtten av Walter och Jettel är långtifrån insmickrande och varken mannen eller hustrun i detta äktenskap i kris framställs som särskilt sympatiska.
Det gör däremot dottern Regina. Utan förbehåll ger hon sig ut på sociala och geografiska äventyr i det nya landet. Lea Kurka har en smittande öppenhet som den femåriga Regina medan Karoline Eckertz, som den tonåriga Regina, får betydligt mindre spelrum. Det är i den okomplicerade värmen mellan Regina och Owour som filmens mest lyckosamma stunder återfinns, och Sidede Onyulos magnetiska närvaro som Owour får en nästan att överse med att hans roll, liksom resten av lokalbefolkningens, är av det mer endimensionella slaget.

Ingenstans i Afrika gör goda ansatser till att berätta en historia om Förintelsen som vi inte har sett förut och vill även ställa flera viktiga frågor om hemhörighet, identitet och tolerans - allt förpackat i glassigt paket av den gamla Hollywoodskolan. Men filmens pendelrörelser mellan vykortsliknande ytlighet och tematisk och karaktärstecknande anspråksfullhet ger en kluvenhet som blir alltmer obekväm ju längre filmen lider. Förvecklingarna som för familjen längre ifrån och sedan närmare varandra och sitt gamla hemland, antar tydliga drag av en tvålopera.
Klink har uppenbarligen kämpat hårt för att komma åt berättelsens emotionella dynamik men hon är samtidigt alldeles för angelägen om att behålla en grad av förfining för att det ska lossna ordentligt. När hon närmar sig de obligatoriska dramatiska höjdpunkterna känns det rejält påklistrat och inledningens personliga tilltal är som bortblåst. Eftergifterna har en synnerligen menlig inverkan på filmens andra halva, där konflikter löses utan karaktärsförankring till förmån för ett simplistiskt och tomt skramlande klimax. Slutresultatet blir tyvärr inte mycket mer än en känslomässigt stum melodram som bara delvis ursäktas av sin fotografiska sinnlighet.