Lekfullt och virtuost berättande i ljud och bild

Zatoichi
Regi: Takeshi Kitano
Betyg 4/5
Premiär på Royal 27 augusti

Takeshi Kitano spelar själv Zatoichi med samma små medel som han använt för att tolkat tuffingar med i sina mest kända filmer. Likt huvudpersonerna i Hana-Bi, Violent Cop och Sonatine är Zatoichi en man med få ansiktsuttryck, ännu färre ord och en benägenhet till explosiva våldsamheter. Ändå är det en smula överraskande att den anarkistiske mångsysslaren Kitano skulle välja en redan så välkänd gestalt till centralfigur i sin första historiska film. Zatoichi är en legend i japansk populärkultur och det har gjorts över tjugo filmer om den blinde svärdmästaren, men det sista man kan kalla den här filmen är traditionstyngd.

I grunden är Zatoichi ett enkelt hämnddrama. På sin resa träffar den blinde krigaren ett syskonpar som arbetar som geishor efter det att deras familj mördats av ett av de lokala rövarbanden. Närmast oavsiktligt börjar Zatoichi delta i syskonparets vedergällning, något som leder dem allt närmare banditledaren och dennes mer än respektingivande livvakt.

Kitano har ett uppsluppet förhållande till det traditionella i berättelsen och blandar friskt stilar och tonfall efter eget huvud. De komiska inslagen är många, och mellan varje stilfull finurlighet hinns det med några som är typiskt ladugårdsbreda och ofta minst lika roliga. Den oväntade humorn återfinns också i flera av de abrupta bataljscenerna som, med sina datorgenererade blodskvättar, är lika mycket manga som det är Kurosawa. Dessutom lyckas den flyhänte Kitano skildra de tragiska bakgrundshistorierna till både syskonparet och motståndarsidans livvakt på ett oväntat sätt som berör utan att för ett ögonblick göra filmen mer tungfotad.

Ljudet är centralt i Zatoichi som sig bör i en film med en blind huvudperson. Filmupplevelsen är en musikalisk och rytmisk tjusning redan innan några anonyma arbetare på ett fält, i en scen halvvägs in i filmen, börjar skapa synkopiska rytmer med sina verktyg. Dessa musikaliska mellanspel återkommer senare för att nå sin höjdpunkt i filmens slutscen. Som mycket i Zatoichi är det ett lekfullt och virtuost berättande i bild och ljud.