Skriande brist på nyanser
Livet är ett mirakel
Regi: Emir Kusturica
Betyg: 2/5
Livet är ett mirakel utspelar sig i Bosnien 1992. Huvudpersonen Luka är en serbisk ingenjör som har övertygat sin operasjungande fru och sin fotbollsspelande tonårsson att lämna Belgrad för en liten by vid gränsen. Där vill Luka bygga en järnväg som sammanlänkar Bosnien med det näraliggande Kroatien och som öppnar upp det idylliska landskapet för turism. Hans manodepressiva fru är den enda som misströstar i tillvaron, och trots att sonen tvingas till militärtjänstgöring i stället för att få spela boll så är det ingen som tror att de politiska stridigheterna kommer att eskalera. Man är alldeles för upptagen med att festa, sjunga och spela.
Som de flesta av Emir Kusturicas tidigare filmer (Svart katt, vit katt, Underground, Zigenarnas tid) känns Livet är ett mirakel som att komma in nykter på sluttampen av ett fylleslag. Alla gormar och lever om och försöker göra sig hörda över den stompiga zigenarmusiken som regissörens egen orkester drar igång var och varannan minut, men eftersom ingen egentligen försöker lyssna på den andre så leder det bara till ännu mer oväsen. Kusturica vill också hålla ständig rörelse i bildrummet så det formligen kryllar det av folk som ramlar omkull, djur som beter sig konstigt åt och andra tokigheter. Antingen smittas man av den ymniga energin i detta plottriga virrvarr eller så gör man det inte. Klart är att det finns något fascinerande över en filmare som så envetet tar i så det knakar. Lyckas man iscensätta ett liknande kaos utan att hela berättarbygget klappar ihop så förtjänar man någon slags beundran. Men tyvärr har vi ju redan allt förut. Den här gången skramlar metaforiken bara ännu lite tommare än tidigare och berättelsen är ännu ett steg närmare död genom andnöd.
Och precis när man vill avskriva Livet är ett mirakel som mer av samma sak, fast sämre, så skiftar Kusturica tonläge. När kriget bryter ut så kastas Lukas son in i hetluften och fadern blir alltmer desperat. Här väljer Kusturica att inte närma sig en skildring av konflikten utan att, när en ny kvinna på avvägar kommer in i Lukas liv, utveckla filmen till en kärlekshistoria med allvarliga undertoner. Men denna intrigvändning förmås inte kännas rimlig och kärleksparets öde som brickor i ett politiskt spel känns inte ens särdeles berörande. Det blir mest bara ointressant. Huvudproblemet är att Kusturica inte har ägnat någon större tid åt personteckning, något som kanske inte behövs för att snubbla omring och hinka sprit, men som måste ligga till grund för den senare delen av dramat. Nog för att Slavko Stimac gestaltar Luka med viss känslighet, men alla andra som passerar i byn är platta som statister. När dessutom den ena av filmens två kvinnor är en svekfull hysterika och den andra ett jagsvagt mähä så blir den här gubbiga filmens skriande behov av nyanser än mer tydligt.
