Etiska dilemman i subtil gestaltning

Det är författaren Ian McEwans år på biograferna. I somras kom filmatiseringen av hans vemodiga skildring av ungt äktenskap i På Chesil Beach, och nu bara några månader senare kan vi se Domaren. McEwan har själv överfört båda böckerna till filmmanus, och precis som den föregående filmen är Domaren iscensatt av en regissör som främst profilerat sig inom teatern.
Domaren är följaktligen ett drama. Denna ospecifika genrebeteckning, som numer brukar få beteckna det mesta i filmväg som inte är utpräglat kommersiell populärfilm, passar för en gångs skull riktigt bra. Domaren är ingen visuellt utmanande film. Den bygger på en hel del dialog överflyttad från romanen, men också på det outsagda. På subtiliteter som hellre gestaltas i ögonkast och tonfall än i bildmässig finess.
Det är särskilt Emma Thompson som bär upp dessa kvaliteter. Hon gör rollen som Fiona May, en överrättsdomare på väg mot de sextio. Hennes jämngamle man Jack (Stanley Tucci) forskar och undervisar i antikens kulturhistoria och har tröttnat. Inte primärt på henne, men på hennes distans och kyla. Eller också är han lockad av det som finns där ute. När filmen börjar har han föreslagit att han ska få ha en affär vid sidan av äktenskapet, som ett slags ultimatum när han ställer henne inför det faktum att deras samliv är dött.

Det är en sliten äktenskaplig interiör vi möter, men den fungerar som en katalysator för den parallellhistoria som är filmens centrala. Fiona ställs samtidigt inför ett svårt fall, den unga pojken Adam (Fionn Whitehead) som har leukemi vägrar blodtransfusioner. Hans familj tillhör Jehovas vittnen, och eftersom själen bor i det heliga blodet går det inte att blanda blod med en annan människa. Pojken har några månader kvar till han är myndig, och det Fiona har att besluta är huruvida sjukhuset och läkarvetenskapen har rätt att tvinga på en patient en behandling mot dennes vilja.
En dimension av Domaren är etisk. Det är ett drama som tycks ställa oss inför valet för eller emot. Vad är rätt och vad är fel? Är det rimligt att göra intrång i en annan människas liv? Att Fiona engagerar sig ovanligt mycket i fallet och till och med besöker pojken på sjukhuset får oanade konsekvenser för alla inblandade. Domaren kommer att handla om moral och handlande och presenterar olika alternativ, men utan att moralisera över de val som dess karaktärer gör. Den registrerar snarare sakligt valens tragiska konsekvenser. nbsp;

Som så ofta hos McEwan finner vi här en berättelse om en kontrollerad människa som för ett ögonblick agerar i strid mot sitt omdöme. Det är en stillsam kontrollförlust som gestaltas med återhållen förtvivlan och passion av Emma Thompson. Att den annars ofta så distanserade McEwan här skruvat upp känslosamheten hårt i slutet – i alla fall i jämförelse med boken - förtar inte berättelsens kvaliteter. nbsp;