Pervers idyll hos familjen Friedman
The Friedmans
Regi: Andrew Jarnecki
Royal
Betyg 4/5
Andrew Jarneckis film kretsar kring de efterlevande till Arnold Friedman, lärare och musiker samt dömd till ett mångårigt fängelsestraff för övergrepp på barn i slutet av åttiotalet. Sönerna Jesse, också han anklagad och dömd för pedofili, och David hävdar ännu faderns (och Jesses) oskuld. Modern Elaine, numera omgift, försöker snarare förstå och förklara de fruktansvärda brott som maken dömdes för. Arnold Friedman själv begick självmord i fängelset.
Detta är grundförutsättningarna för The Friedmans. Jarnecki intervjuar advokater, grannar, poliser och släktingar. Han klipper in gamla nyhetssändningar som berättar om fallet. Han beskriver familjens historia (judisk medelklass) och hemmiljö (flott villasamhälle på Long Island). Dessutom illustrerar han med sonen Davids hemvideofilmer från familjens vardagsliv. Kort sagt gör han allt vad dokumentärfilmare brukar göra, så när som på en sak - han argumenterar inte.
Det är nog här vi finner något av det som både trollbinder och skrämmer i The Friedmans. Att berätta om brott har länge varit en av dokumentärfilmens självpåtagna uppgifter. Vare sig det rört sig om historiska brott mot mänskligheten (som förintelsen), överträdelser av politisk signifikans (vapensmuggling, miljöbrott etc) eller helt vanliga kriminalfall, har försvar respektive anklagelse varit centrala strategier. Om inte filmarens ståndpunkt varit klar från början har i stället sökandet efter sanningen varit ett mål i sig. Så inte i The Friedmans. Här får intervjuer och bilddokument ge motstridiga versioner av vad som hänt, allt medan Jarneckis egen voice-of-god (klassiskt dokumentärfilmsgrepp) inte blir någon allvetande stämma utan snarare en hjälplöst frågande röst.
Vad är då sant och falskt? Huvudsaken i The Friedmans blir inte att fastslå huruvida Arnold och Jesse Friedman varit skyldiga till alla anklagelser. Tvärtom handlar det om att visa hanteringen av ett brott. Poliser, rättsväsende och journalistik har alla sina incitament för att ta ställning. Oftare är de av taktisk än av moralisk art. Till och med de erkännanden som slutligen dömer Arnold och Jesse var frukten av strategiskt tänkande. Idag ger sönerna modern och advokaterna skulden för dessa överväganden. Filmens relativistiska vacklan kring sanningens natur slår här över i en skarp skildring av cynism och samvetslöshet.
Mest drabbande är dock de hemfilmade vardagsbilder från familjens liv som ramar in hela berättelsen. Här får vi se högst alldagliga händelser - middagar, tokroliga upptåg, högtider - ur en amerikansk medelklasstillvaro. I ett annat sammanhang kunde de passerat som ordinär etnografisk observation av en (låt vara excentrisk ) judisk östkustfamilj. Sedda mot den vedervärdiga bakgrund som Friedmans utgör framstår dock dessa idylliska bilder närmast som perversa. De tre bröderna David, Jesse och Seth (som inte velat medverka i filmen i övrigt) levde tillsammans med fadern ut en klassisk judisk humor samtidigt som deras tillvaro rämnade. Idag arbetar David som ambulerande clown och magiker i New York. När Jarnecki filmar den pajasutstyrde Davids trollkonster fullkomnas den surrealistiskt obehagliga stämningen: vi lever i ett sjukt samhälle.
Om Jarnecki försöker bevisa något med sin film är det kanske just detta. Det är inte bara rättsröta och obehagliga brott som visas. Genom att låta oss tjuvkika in i en pedofils hem kontamineras även hela (det amerikanska) samhällets fundament: familjen.
The Friedmans är en film som fokuserar flera suddiga gränser. Vid sidan av rätt och fel (eller fakta/fiktion) handlar det också om gränsen mellan det normala och det abnorma. Sällan har väl så mycken alldaglighet framstått som så obehagligt exceptionell som i detta filmdokument. En positiv svensk filmkritiker kontrasterade The Friedmans mot all vedervärdig dokusåpa som fyller våra TV-kanaler. Varför inte vända på perspektivet: bygger inte en del av attraktionskraften hos denna starka dokumentärfilm på samma exhibitionistiska och voyeuristiska drift som Big Brother?
