Strandvaskaren torr och mesig svensk skräckis
Strandvaskaren
Regi: Mikael Håfström
Filmstaden
Betyg: 1/5
Renodlad genrefilm är sällsynt inom svensk film där man antingen förväntas ha höga konstnärliga ambitioner eller en vilja att omfamna allt och alla. Det senaste exemplet inom genren var den något underskattade Det okända som för några år sedan visades för halvtomma salonger. Håfström garderar sig genom att låta filmen utspela sig i gymnasiemiljö och genom att befolka filmen med några av de mer namnkunniga inom den unga skådespelarkåren.
Rebecka Hemse spelar den förnuftiga men lite skärrade Sara som sitter på kammaren och skriver ett specialarbete om verklighetsbakgrunden till myten om Strandvaskaren. Samtidigt förbereder sig resten av internatskolan, med översittarslyngeln Måns (Daniel Larsson från SVT:s Spung) i spetsen, för festen som hålls till minne av årsdagen för trippelmordet. Som av en händelse hälsar skolan två nyanlända elever (Jesper Sahlén och Peter Eggers) välkomna denna dag. Det är som upplagt för ett blött återbesök från sjön.
Trots att Håfström försökt kränga sin tonårsskräckis till producenter och konsulenter innan han gjorde Ondskan så lyckas inte filmen skaka av sig oket av Guillou-filmatiseringen. Här finns en liknande endimensionell skildring av hierarkiska maktstrukturer på internatskola och till stor del samma ojämna samling unga skådespelare. Det okända hade ändå ett ensemblespel som det slog gnistor om, Håfströms småttingar spretar lika ofokuserat som senast. Utmärker sig gör endast nytillskotten Hemse, som filmens scream-queen Sara, samt Larsson, i den synnerligen tacksamma men stereotypa rollen som överklassdrägget Måns. Den något överåriga gymnasisten Hemse är detaljrik i uttryck i kropp och ansikte, men hon har ännu inte lyckats tvätta teaterskolan ur sin replikföring. Inte sällan känns filmen som något som slängts ihop på rasterna vid inspelningen av Ondskan. Lite som om det skulle visa sig att Jan Guillou faktiskt har ett förflutet som Jason Voorhees i Fredagen den 13:e.
Man har velat göra en regelrätt slasherfilm i stil med Alla helgons blodiga natt och Håfström snor hej vilt från genrens stora. Han försöker återskapa klassiska scener med gnissel i korridorerna, huvuden i påsar och folk som hängs på krokar eller ramlar döda ur garderober, precis som i filmerna han såg som liten. Men Håfström har dåligt minne. Det krävs mer än livlösa genrecitat och att rabbla referenser för att skrämmas på ett underhållande vis. Det behövs antingen fantasi eller dramaturgisk effektivitet och när det väl gäller så lyckas inte Håfström krama fram någondera.
Dessvärre så lider även filmen av amnesi. Berättelsens bristfälliga inre logik är något som brukar åberopas när saker inte stämmer i en film och det är inte mycket i Strandvaskaren som följer någon som helst rim eller reson. I sin iver att skapa stämning i var och varannan scen så fäller Håfström krokben på sig själv eftersom han varken bygger vidare eller länkar samman. Synnerligen få av filmens symbolladdade stickspår följs upp. De förblir obegripliga dekorationer utan förankring.
Värst är ändå att Håfström inte vågar släppa på anständigheten helt och hållet, något som behövs för att en skräckfilm ska vara underhållande. Låt vara att en viss stelhet är på sin plats i internatskolemiljö, men när det väl börjar ta hus i helvete så borde man kunna lätta lite på slipsknuten. Håfström och chefsfotograf Peter Mokrisinski fortsätter dock oförtrutet att smakfullt fotografera både omotiverade duschscener och brutal blodsutgjutelse som om det vore Anna Asps förnäma scenografi i Ondskan. Resultatet blir torrt och mesigt. Precis så som vi inte vill ha vår skräckfilm.
