Oväntad glans bland skateboardar och fylla

Per Vesterlund / Film / Publicerad 2004-11-03 00:00

Svenska ungdomsfilmer har en tendens att framkalla negativa förväntningar. Detta på förekommen anledning. Ambitionen att belysa aktuella juvenila problem i audiovisuell form lockar ofta fram ett övertydligt pedagogiskt tilltal. Att vi kan känna oss obekväma inför filmer som påminner oss om våra första fyllor, förälskelser och besvikelser är nog inte bara självbiografiskt betingat. Kanske gör det vuxet nyktra bemödandet att omsätta privata problem i nyttig case-problematik oss förlägna minst lika mycket å filmskaparnas (och de medverkandes) vägnar.

Fjorton suger
Regi: Filippa Frejd, Martin Jern, Henrik Norrthon och Emil Larsson

När vi i Fjorton suger, efter en överraskande suggestiv inledning, får gå på ännu ett tonårsparty med skakig handkamera, sprit och oartikulerade försök till samtal, börjar således varningslampor att blinka. Fucking Åmål möter Bullen - igen?

Farhågorna kommer dock här verkligen på skam. Även om vi känner igen tematiken och händelseförloppet (från exempelvis den så rosade Hip hip hora) så bjuder detta skånska filmkollektiv på något nytt i genren. Eller delvis nytt. Trots den högst tidstypiska storyn - om fjortonåriga Emma (Elin Ahlberg) som super och blir våldtagen; om hennes brorsa Markus som super, slåss och spelar TV-spel; om Aron som super, åker skateboard och är blyg - finns här filmhistoriska referenser som förvånar.

Att möta Roy Anderssons En kärlekshistoria igen känns inte så överraskande. Mopeden är utbytt mot skateboard, men den så berömda scenen där hjälten återvänder till sin övergivna älskade (som hör till den svenska filmromantikens kanon) finns där. Att en film om skånska ungdomar hämtar ett par scener från Bo Widerbergs debut Barnvagnen är också på sin plats. Mer oväntad är Emmas loja långsamma vandringar genom den sömniga villastaden - minnande om den dröjande flickskildringen Badarna från 1968 - eller de tömda rum som för tankarna till självaste Antonioni.

Dessa filmhistoriska anspelningar ger inte bara kulturell glans. De placerar också in Fjorton suger i en realism som är 60-talets. En realism som inte bara bygger på trovärdig dialog och en igenkänningsbar verklighet, utan också tar den magi som är filmbildens på allvar. I balansgången mellan socialrealism och poesi hamnar Fjorton suger glädjande ofta i ett visuellt anslående tonläge.

Dessvärre finns det tydligen samtidigt saker som bara måste vara med i sådan här film. Oförstående föräldrar måste komma med platta kommentarer, tonåringarna måste föra existentiella samtal och de vuxna måste bara ha en fyllefest som visar hur ihålig deras moralism är.
Om Freijd, Jern co bara hade vågat stryka lite i dialogen och lita mer på sin förmåga att locka fram hemligheter ur kamerans spel med ungdomarnas blickar och ansikten, hade detta blivit en riktigt, riktigt bra film. Det räcker dock långt som det är. Att kombinera en inträngande skildring av kommunikationslöshet och tristess (dessa festscener måste vara bland de mer avskräckande som gjorts) med en riktigt näpen kärlekshistoria är inte det lättaste.