Masar i kärleksfull uppläxning

Masjävlar
Regi: Maria Blom
Premiär: Filmstaden 17/12
Betyg: 4/5

När den utvandrade dalkullan Mia återvänder till sin hemby för att fira sin fars 70-års dag hjälper det inte att hon är en högavlönad systemarkitekt vid ett framgångsrikt dataföretag, hon är ändå den oförstådda minstingen i familjen. I barndomshemmet står hennes mor som vanligt vid spisen medan fadern håller sig undan. Grannarna snokar omkring och hennes två systrar förebereder den stora festen. Äldsta syster Eivor är lika präktig och oantastlig som alltid och mellanbarnet Gunilla är samma glada lärka trots att hon precis lämnat man och barn. I bystugan väntar gammalt groll och kulturkrockar, det finns ju inget som en hederlig brakfest för att blåsa liv i oförrätter från förr.

Den långfilmsdebuterande teaterveteranen Maria Blom har kallat sin dramatiska komedi för både en uppläxning av och en kärleksförklaring till masarna. Visst porträtteras den grälsjuka bybefolkningen som en bunt självgoda och bullfeta bönder, men Blom klarar balansen mellan karikerande humor och fullödig människoskildring galant. Hon låter det heller aldrig bli ensidigt eftersom den aningen blodfattiga storstadsbon Mia också får ta emot en och annan skopa. Med en dialog som är lika dräpande i sina humoristiska stunder som i de mer allvarstyngda så är Masjävlar aldrig mindre än underhållande.

I de få stunder då Bloms vassa ordkaskader tryter så täcker hennes skådespelare upp föredömligt. Närmast undantagslöst är minsta biroll levande och omsorgsfullt utmejslade. Här faller det sig naturligt att nämna Ann Petrén för att hon nästan lyckas med att utplåna den oförglömliga bilden av sig själv som argbiggan från Om jag vänder mig om. Men även om hennes uppseendeväckande prestation som den nyskilda optimisten Gunilla är stor humor och djup tragik på samma gång så är bifigurerna minst lika minnesvärda. I utkanten av det stora dramat mellan de tre systrarna gestaltas känsligt Eivors nedtryckte men ömsinte make och systrarnas hjälpsamma men påträngande mor av Alf Nilsson respektive Inga Ålenius.

Utan att slå på stora trumman så liknar inte Masjävlar mycket annat i svensk film just nu. Snarare ekar det följsamma ensemblespelet och den kritiska medkänningen två så vitt skilda 70-talsklassiker som Roy Anderssons En kärlekshistoria och Janne Halldoffs Firmafesten. Även spåren av filmens ursprung som teaterpjäs är tydliga men ett aggressivt och genomtänkt bildarbete gör Masjävlar till en utpräglat filmisk upplevelse. Måhända är några av urladdningarna lite väl tydliga i sin verbaliserade ångest men när man träffar så hårt och säkert som Maria Blom så kan detta bara bli en anteckning i marginalen på en av årets bästa svenska filmer.