Oanat djup i Zissous dykningar
Life Aquatic
Regi: Wes Anderson
Royal
4/5
Förebilden till huvudpersonen Steve Zissou (Bill Murray) är gamle tv-hjälten Jaques Cousteau. Vem minns inte den tysta, förtrollande och mångkulörta värld som under ledning av den dykande filmaren Cousteau blev en självklar attraktion när färgtelevisionen en gång var ny. Om Zissous värld är förtrollande är den det på ett annat sätt. Här möter vi billig animation och artificiella kulisser - den sortens trickfilmens magi som man kunde möta på biografer vid förra sekelskiftet.
Ja, Zissou är något av en fejk. Det står klart tidigt i filmen. På en filmfestival visar djuphavslegenden sin femtioelfte film med maritima motiv. Applåderna uteblir och ersätts av spridda fniss. Detta trots filmens tragiskt brutala innehåll; Zissous parhäst Esteban blir (utanför bild) uppäten av en okänd best - en jaguarhaj. Sitt sviktande rykte till trots planerar Zissou ännu en film och resa, en hämndaktion mot det monster som förintat hans bäste vän.
Den bedagade farkosten Belafonte görs således åter redo för avgång. Besättningen består av en disparat samling män i trånga medfarna dykardräkter (alternativt speedo-byxor) och röda toppluvor, samt en barbarmad kvinnlig allt-i-allo. Två oväntade gäster dyker upp - Zissous vuxne illegitime son Ned (Owen Wilson) och en höggravid journalist (spelad av Cate Blanchet) som sedan barndomen beundrat den store naturfilmaren. Om man till detta lägger en maskinist som ägnar sin mesta tid åt att sjunga örhängen av David Bowie på portugisiska till knapphändigt gitarrkomp, har man en tämligen brokig skara att följa.
Visst är det ett hejdlöst roligt upplägg Wes Anderson iscensätter. Bara den schematiska genomgången av Belafonte - en skraltig avart av kapten Nemos flytande borg, komplett med svensk massös, mosaikkaklad bubbelpool och en högst anakronistisk maskinpark - är ett mästerstycke. Någon världsomsegling blir det dock inte tal om, vare sig under eller över havsytan. Zissou och hans manskap ger sig ut på en ganska planlös resa där rutten blir en geografisk gåta för åskådaren. Några storslagna undervattensscener bjuds det inte heller på. De få gånger vi får följa med ned i djupet möter vi de mest underliga blötdjur, återgivna i en animationsestetik som är kongenial med Belafontes teknologiska status.
Det skulle vara lätt att fylla på med fler detaljer i syfte att stadfästa Life Aquatic som en skruvad komedi. Mitt i alla referenser till förlagor och populärkultur - i all lek med kitsch, fejk och design - finns dock såväl skönhet som allvar. Porträttet av Steve Zissou är inte bara en grovt karikerad känga åt en institutionaliserad naturdokumentär genre, präglad av lögnaktighet och machokultur. Det finns också mer ömsinta sidor som gör att Bill Murrays rollfigur kan stå som en mer generell bild av en infantiliserad och problematiserad manlighet. Här möter vi en livslögnare som fastnat i en närmast prepubertal fantasivärld. En fantasivärld vars olika komponenter imiterar den vuxne mannens liv (fru, barn, karriär), men som vid närmare påseende är lika uppenbart konstruerad (och falsk) som de naturdokumentärer som saluförs under etiketten Zissou.
Wes Anderson moraliserar dock aldrig över falskheten. Life Aquatic lever snarare på dess förföriska skimmer. Visst är Zissou tragisk men han är också fascinerande som besatt hjältefigur. Anderson parar på ett osannolikt sätt skoningslös parodi med en sentimentalitet som faktiskt lyckas beröra.
