Överraskande ömsint uppföljare

Pusher II
Regi: Nicolas Winding Refn
Premiär 27 maj på Royal

Vänner av Nicolas Winding Refns högintensiva Pusher från 1996, och vi är många, minns säkert Mads Mikkelsens Tonny som den mindre begåvade kumpanen till Kim Bodnias knarklangande desperado Frank. I den första av två planerade uppföljare står nu Tonny i strålkastarljuset och det är inte bara Mikkelsens rakade skalle med RESPECT-tatuering som känns igen. Även den här vändan på Köpenhamns skuggsida är brutalt närgången och smutsigt ärlig. Energin i kameraarbetet och nervigheten i personteckningen sitter också som de ska. Om sedan Pusher II har något nytt att komma med är inte lika tydligt.
För så är det ju med uppföljare att de har den otacksamma uppgiften att både infria förväntningar hos inbitna beundrare och kravet från alla andra att vidareutveckla tematiken. Åtminstone om man vill undvika beskyllningar om krasst kommersialistiskt tänkande. Det är inget som tycks oroa Refn, trots att det inte är någon hemlighet att beslutet att göra två uppföljare till hans stora publikframgång kom strax efter att hans egna produktionsbolag gått i konkurs efter misslyckandet med Refns engelskspråkiga Fear X. Nog får de som väntar sig en becksvart vardagsskildring av handel med narkotika och prostitution sitt lystmäte. Fördjupningen avgränsas emellertid till karaktärsplanet.
Den färgstarke rollgestalten Frank saknas i Pusher II, på fler sätt än ett. Han har gått under jorden och det rimmar väl med historien som berättas. Men många kommer att sakna den oefterhärmlige Kim Bodnias explosiva ångesturladdningar som är intimt förknippad med Refns skildringar, inte minst efter den genomträngande Bleeder.
Drivmedlet i dessa filmer är alltid huvudkaraktärerna och deras temperament. I Pusher II drivs subjektivismen så långt att man flera gånger tror att kameraman och skådespelare ska snubbla över varandra. Då faller det sig också naturligt att uppföljaren inte är lika målmedveten och tätt åtskruvad som sin föregångare. I motsats till den fokuserade Frank så vet inte riktigt den ömkansvärde Tonny vad han vill, annat än att tjäna sig en hacka och möjligtvis att hans pappa ska tycka lite bättre om honom.
När Tonny flyter med och svävar på målet så gör Refn och Mikkelsen, som männen bakom, raka motsatsen. Inte en minut är slösad innan de har borrat sig in i Tonnys medvetande och knivskarpt skildrar honom inifrån som en uppmärksamhetstörstande pojke i en ärrad och tatuerad vuxenkropp. Om något så är de för effektiva. Med Mikkelsens uttrycksfullhet och Refns kärnfulla manus som precisionsverktyg är våra sympatier omedelbart fast förankrade hos Tonny och hos ingen annan än honom. Ingen längre tidsrymd hinner heller passera innan vi vet precis hur Tonny borde hantera sin kvalfyllda situation, vilket gör resten av filmen till en lång natts färd mot självinsikt. Det ställer höga krav på vad som berättas om denne naive brottsling längs vägen och kanske är den velige Tonny helt enkelt inte tillräckligt spännande för att hålla vårt intresse uppe i 90 minuter. Kvar blir en överraskande ömsint gangsterfilm som mer än den gängse problematiserar stilartens manlighetsmyter. Gott så.