Fängslande utvecklings-historia

Flickan från Auschwitz
Regi: Stefan Jarl
Fyrisbiografen
4/5

Vi får inte glömma. Få av 1900-talets händelser har väl haft så stor betydelse för dokumentärfilmens status och utveckling som Förintelsen. Om Auschwitz (som en känd tänkare skrivit) gjorde poesin omöjlig, nödvändiggjorde nazisternas illdåd å andra sidan minnet. Där icke-fiktiv film före Auschwitz i hög grad var en angelägenhet för folkbildning, myndigheter och repressiva regimer, kännetecknades efterkrigstidens dokumentärt orienterade filmskapande av ett motstånd mot auktoriteter. Film blev med ens inte bara ett politiskt vapen att rikta MOT makten, filmbilden fick också fylla den dubbla funktionen av bevis och minne. Inte minst när tredje rikets brott mot mänskligheten skulle nagelfaras.
Stefan Jarl har varit en av många filmare som gisslat auktoriteter. Inte så mycket med politiska slagord och öppna argument som med obekväma bilder från den svenska verkligheten. Nu har det gått ett tag sedan 1968 - revolutionsåret då De kallar oss mods hade premiär. Den gången arbetade Jarl i en (till synes) objektiv observerande stil med liten plats för subjektivt tilltal. I Flickan från Auschwitz är formen och tillvägagångssättet annorlunda.

Det handlar om Cordelia Edwardson, journalist och författare. Som fjortonåring kom hon till förintelselägret Auschwitz. Vid krigsslutet befriades hon och hamnade genom Röda korsets försorg i Sverige. Idag bor hon i Jerusalem därifrån hon under många år fungerat som korrespondent för Svenska Dagbladet.

Ett sådant levnadsförlopp skulle självfallet locka till biografiska excesser i vilket medium som helst. Flickan från Auschwitz är dock ingen renodlad biografi. Jarl väver istället in fragment av Edwardsons livsöde i ett reportage om hennes dagliga arbete i konflikternas Israel. Här ser vi välkända arkivbilder från förintelseläger interfolieras med dagsaktuella scener från avhysningen av bosättare i Gaza.

Sådana historiska paralleller kan lätt framstå som plumpa och överilade. I Flickan från Auschwitz gör dock Jarls öppet redovisade nyfikenhet på Edwardsons liv och värv att bilderna från dessa vitt skilda kontexter motiveras på ett sätt som inte känns lättköpt. Snarare fördjupar de skildringen av Edwardsons gradvist ökande medvetenhet om komplexiteten i de politiska frågor hon rapporterar om. Från en mer pro-israelitisk ståndpunkt har hon i allt högre grad kommit att problematisera konflikten mellan judar och palestinier.
Det är denna problematiserande och självrannsakande hållning Stefan Jarl satt sig för att gestalta. När Cordelia Edwardson berättar om hur hon fick i uppgift att bistå vid administrationen av gasningen av sina medfångar, blir det inte en tragisk episod i en offerbiografi. Snarare blir det ett kapitel i en utvecklingshistoria. En berättelse vars följande kapitel är valet att bli journalist, eller beslutet att bryta engagemanget i svensk arbetarrörelse för att flytta till Israel.

På minuskontot hamnar Jarls subjektiva utflykter i den egna biografin. Här får vi via fiktiva, stumma spelscener se den unge Stefan Jarl bli medveten om tyskarnas illdåd, eller läsa om det heliga landet i skolan. Dels är scenerna vantigt och klichémässigt utförda, men framför allt bryter de mot hela det jarlska filmidiomet. Här har vi en filmare vars styrka vanligtvis är att finna - och förvisso ibland iscensätta - övertygande och drabbande bilder från en samtida verklighet. Varför då kokettera med så uppenbara och platta (re)konstruktioner av sin förlorade oskuld? Tanken är kanske att kontrastera eller parallellisera Edwardsons livskurva med det egna uppvaknandet. Tyvärr tillför dessa bilder inte ett skvatt - en avsedd självreflexiv gest blir snarare en självupptagen pose.

Som helhet betraktad är dock Flickan från Auschwitz en högst sevärd och fängslande film. En film som oftast förmår införliva sin huvudpersons problematiserande livshållning i sitt estetiska och retoriska uttryck.