Smart kulturkrasch fylld med mening

Crash
Regi: Paul Haggis
Filmstaden
4/5

Episodfilmen är ett återkommande inslag i filmhistorien. Konsten att fläta samman ett antal små historier till en tematisk eller berättarmässig helhet har lockat många. Ibland som en förevändning för att samla ofärdiga uppslag, ibland (i lyckliga fall) som ett prövande sätt att utveckla själva filmberättandets konst.
När Paul Haggis låter Los Angeles - staden utan mittpunkt - utgöra geografiskt nav i en episodfilm dras tankarna mot vad som i ett inte allt för avlägset förgånget brukade kallas postmodernism. Tendensen att upplösa gränserna mellan högt och lågt, mellan centrum och periferi eller mellan mening och tomhet, framstod i slutet av 1900-talet som ett dominerande tecken i tiden. När Robert Altman (Shortcuts), Wes Anderson (Magnolia) eller vår finske vän Mika Kaurismäki (I Los Angeles utan karta) besökt L A, har det varit just stadens karaktär av mediemetropol eller great big freeway som accentuerats. Den perfekta platsen för att berätta om en värld i sönderfall.
Om man i Crash väntar sig ett desorienterat tonläge, väntar man dock förgäves. Visserligen finns här en tematisk struktur i linje med allt intellektuellt som har prefixet post. Det är det mångkulturella globaliserade samhället som Haggis berättar om. En seriekrock på en av stadens många motorleder bildar utgångspunkt för en dygnslång återblick där vi möter ett otal människor som alla på något sätt relateras till den ganska harmlösa trafikincidenten.
Det övergripande temat är etnicitet. Detta är en berättelse (eller snarare ett otal berättelser) där svarta, irländare, WASP:s, latinos, kineser, iranier, irakier m fl interagerar i en härva där alla samhälleliga gränser (klass, genus, lag) korsas. Titelns krock anspelar på dessa kulturmöten - möten som långt ifrån är okomplicerade utan som rymmer misstänksamhet, förnedring och maktspel.
Att sammanfatta berättelsen i Crash låter sig inte göras. Inte bara på grund av dess komplexitet, utan också för att varje detalj i någon mening avslöjar för mycket om helheten för att brytas ut till en resumé. Häri ligger också det överraskande i Haggis film. Trots sitt myller av intrigtrådar och personer är Crash en högst kontrollerad och sammanhängande filmberättelse.
Magnolia avslutades med ett grodregn, i Crash slutscener snöar det. Så kan skillnaden mellan Haggis film och dess närmsta föregångare i genren enkelt sammanfattas. Crash är en film vars övergripande struktur är strikt logisk. Allt som sker har en mening. Minsta detalj har sin givna plats i helheten på ett omsorgsfullt manér som snarare drar tankarna till 1800-talets stora melodramatiska romanbyggare (Dickens, Hugo) än till det sena 1900-talets fragmentarisering.
Crash är således en smart film. Dess smarthet är dock inte av cynisk art. När Crash är ironisk är det snarare en ödets välsignande ironi som identifierar det meningsfulla, än den tomhetens elaka ironi som lärt oss så mycket om det meningslösa. Visst stryker Haggis åskådaren medhårs vad gäller både berättande och känslor, men han gör det inte på något insmickrande sätt. Humorn är ofta bitsk, och bilden av det mångkulturella USA är allt annat än vacker.
Ändå är detta en hoppfull film. En film där alla karaktärer lär sig något - om sig själva och om sin omvärld. En briljant dialog och goda aktörer (Matt Dillon, Don Cheadle, Sandra Bullock) bjuder på ständiga omkastningar, styrda av en berättare vars fasta grepp sällan lättar.