Våldet lurar under ytan

Järn 3:an
Regi: Kim Ki-duk
Premiär 7 oktober på Fyris
4/5

Under de senaste åren har sydkoreanen Kim Ki-duk blivit något av den internationella kritikerkårens gullegris. Hans filmer är dock lika omtvistade som de är omhuldade, inte minst för sina uppseendeväckande inslag av våld mot kvinnor och djur. Här hemma är det bara, åtminstone fram tills alldeles nyligen, det förhållandevis fromma buddhistdramat Livets Hjul som tagit sig upp på biograferna. Trots sin titel så är Järn 3:an också av det mer importvänliga slaget. Det är nämligen en romantisk komedi. I alla fall det närmaste Kim Ki-duk kommer att göra en sådan och den liknar inte mycket annat.
Tae-suk är en ung man som fördriver tiden med inbrott i tomma lägenheter och hus. Han stjäl ingenting utan stannar bara där en liten stund eller ett par dagar och tar lite bilder av sig själv bredvid värdarnas porträtt. Som tack för deras ovetande gästfrihet så fixar han upp lite, tvättar deras kläder, vattnar blommorna och skruvar fast någon skruv här eller där. En dag bryter han sig in i ett hus som inte är tomt. Men Tae-suk upptäcker inte den misshandlade frun, för hon är lika tyst och osynlig som han själv. I stället är det Sun-hwa som smyger på den unge mannen. Genom hela filmen kommer de inte att växla ett ord med varandra. Men i tysthet växer en kärlekshistoria fram mellan dem.
Precis som i Livets Hjul är Kims ömsinthet bedräglig - våldet är aldrig långt borta. Sun-hwas aggressive make kommer hem när inbrottstjuven som bäst övar golf i hans trädgård. En icke avsedd användning av golfklubba senare har Tae-suk och Sun-hwa ridit iväg på hans blankpolerade mc. Här ömsar filmen skinn, något som den gör gång på gång. Vad som börjar som en kärlekspar-på-flykt-film blir till ett hämnddrama som får sagokaraktär. Mot slutet sitter man där, muntert förbluffad och undrar om det ändå inte mest av allt är en spökhistoria.
Vad som kan låta som tvära kast känns aldrig så. Kim Ki-duk kryssar avslappnat mellan stilar och leker fram den här berusande kärlekshistorien med otvingad lätthet. Den infallsrika lekfullheten gör inte för ett ögonblick att han tappar fokus. Den här filmen är på samma gång väldigt exakt och underhållande spånig. Det finns ett driv i det stillsamma bildberättandet som driver den till synes planlösa historien obönhörligt framåt. Kims visuella smidighet matchas mer än väl av hans huvudrollspar. Hee Jae som spelar Tae-suk har en pantomimartists elasticitet, något som gör filmen nästan bara gott. Vid ett fåtal tillfällen letar sig tyvärr den sortens överdrivna kroppsspråk upp till ansiktet med klumpigare resultat som följd. Annars hittar både han och Seung-yeon Lee som Sun-hwa rätt balans mellan känslomässig öppenhet och uttrycksfull överdrift.
Kim Ki-duks pretentioner blir tydligare vad det lider, men de tynger aldrig ned. Därtill är filmen alldeles för graciös. Den dansar anspråkslöst undan entydiga förklaringar på samma vis som Tae-suk gäckar sina kontrahenter. Det är en öppenhet som blir mer stimulerande än undanglidande. Vad som dröjer sig kvar länge i minnet är inte de enstaka övertydligheterna utan de gåtfulla detaljerna.