Hobert tappar intrigen

Harrys döttrar
Regi: Richard Hobert
Premiär 21 oktober på Filmstaden
2/5

Systrarna Marie (Lena Endre) och Ninni (Amanda Ooms) lever det bästa liv de kan tänka sig. De bor i varsin fin lägenhet, de har varsin man och de är båda gravida. Allt är sådär lyckligt som det bara kan vara på film.
Naturligtvis kan inte sådan lycka bestå särskilt länge. Drömlivet fördärvas när Ninni får missfall samma dag som Marie föder en son. Detta blir för mycket för Ninni vars avundsjuka snart blir omöjlig att dölja. Samtidigt blir Marie mer och mer paranoid av hennes systers vilja att vara nära hennes son. Den syskonrelation som var så bra innan missfallet blir nu allt mer infekterad. När Ninni blir påkommen att amma Maries son bryter allt samman. Allt det fina som tidigare fanns dem emellan förstörs helt.
Det är en laddad historia som Hobert berättar. Långt in i filmen är det faktiskt både spännande och rörande. Till en början är det lätt att bortse från det faktum att Harrys döttrar är en film full av klichéer och stereotypa karaktärer. Här är kärnfamiljen det självklara målet i livet, kvinnorna är hysteriska och männen kan inte gråta vad som än sker. Så länge Hobert håller sig lägmäld och låter filmen vara ett drama fungerar det trots detta relativt bra.
Till slut blir filmen dock för överlastad med drömsekvenser, bihistorier och teatrala bråk. Hobert vill få in så många vändningar och intriger att det bara blir ett enda virrvarr. Istället för att förbli ett lågmält drama blir filmen ibland närmast en thriller. Dessa delar är i sammanhanget ganska ointressanta då det är det psykologiska spelet systrarna emellan som är mest spännande.
Lena Endre och Amanda Ooms skådespeleri blir ofta för teatralt, framförallt i de mer dramatiska scenerna, vilket förstör den stämning som håller på att byggas upp. Men ibland känns spelet autentiskt och då fungerar det plötsligt riktigt bra.
Det är till ens förvåning Peter Gardiner och Jörgen Langhelle, som spelar systrarnas män, som höjer skådespeleriet till en rimlig nivå. Detta är märkligt för både Endre eller Ooms är skådespelare med hög kapacitet.
I Harrys döttrar får man ungefär det man väntar sig när man ser en Richard Hobert-film. Hobert har aldrig imponerat på mig och gör det inte heller denna gång, vilket är synd för det finns en intressant historia där någonstans. Det känns att Hobert denna gång verkligen har något att berätta, men det tappas bort på vägen. Han litar helt enkelt inte på sin egen historia och då kan det aldrig bli bra.