Grabbigheten får oinskränkt svängrum

Stockholm Boogie
Regi: John och Kalle Lindgren
Filmstaden
1/5

Två berusade killar kastas ut från krogen, ut i Stockholms ljuva sommarnatt. Den ene, Jerka, har precis gjort ett tvehågset uppehåll i sitt förhållande, medan den andre, den odräglige kusinen och bästa kompisen Hoffe, bara har sprit och brudar på hjärnan.
Efter att ha hamnat i ännu mer bråk, bland annat med en stingslig svarttaxichaffis spelad av Sascha Mesic (som bland annat medverkat i Sen kväll med Luuk), lyckas Hoffe på något sätt övertala sin mer omdömesgilla vän till några tappra raggningsförsök i Stockholms tunnelbana. Osannolikt nog nappar överklasstjejen Nathalie och hänger med på de kärlekskranka gossarnas nattliga äventyr. Hela tiden med Jerkas desperata ex-flickvän Therese hack i häl.
Stockholm Boogie sägs vara en feel good-film. Det är knappast sanning. Kanske för pubertala stockholmare som drömmer om ljusa nätter på Söder i liderliga flickors sällskap. Och kanske är det en önskan hos de båda regissörerna och manusförfattarna, enäggstvillingarna John och Kalle Lindgren, men snarare tycks fimen vara ett kompisprojekt med mål att föreviga de egna tonårsäventyren i en 2000-talets Stockholmsnatt. Både regissörerna och en av huvudrollsinnehavarna, Jens Malmlöf (Hoffe), är uppväxta på Söder och det kan förklara mycket i den helt meningslösa filmen, som saknar såväl intressant handling som budskap och djup. Inte ens humor finns det mycket av. Till stoft nednötta skämt samsas med nidbilder av flickvänner och stereotypa överklassnördar.
Nu verkar de svenska filmfinansiärerna tycka att det gjorts nog med tjejfilm och därmed gett grabbigheten oinskränkt svängrum. Den helvetesversion vi får se av det lömska och manipulerande nervvraket Terrorese (Erika Braun) lämnar ingen förståelse för hur Jerka kan ha känslor för, eller överhuvudtaget kan ha varit tillsammans med henne i fem långa år. De två kusinerna, som ska vara i 25-årsåldern, men knappast beter sig därefter, vill båda vara kapten på sin egen båt. De ser tjejer som konsumtionsvaror och så fort det pirrar till i själen hånas de av undrande eller avundsjuka kompisar.
Är det här en skildring av unga och hippa stockholmare av idag? I så fall måste verklighetens Söderhjältar känna sig förlöjligade och parodierade. Det är svårt att veta om skådespelarna gör en exakt tolkning av ett uselt manus, eller om klena insatser förstör en annars fungerande historia. De gör i alla fall sitt bästa för att gestalta de idiotiska karaktärer filmen är befolkad av. Jerka (spelad av Erik Johansson) är den enda någotsånär trovärdiga karaktären i historien och den ende med någon form av djup.
Hoffe håller låda från ruta ett och fortsätter hela filmen igenom. Antingen lyckas långfilmsdebuterande Jens Malmlöf med en mycket bra skådespelarinsats, men det ligger tyvärr mycket närmare till hands att tro att han själv är synnerligen lik sin karaktär. Dessutom verkar Malmlöf tycka att det är svincoolt att få vara på vita duken vilket bidrar till att Hoffe blir överspänd och lite väl häftig när han släpper styret och vinglar ut i natten.
Vackra bilder och unga regissörer får tyvärr inte denna klyscha att flyga över ens en mycket lågt satt ribba.