Pappas prinsessa hittar hem

Om Sara
Regi: Othmar Karim
Filmstaden
2/5

Othmar Karims långfilmsdebut Om Sara är en på vissa sätt ganska anspråkslös film. På andra sätt är den dock ohyggligt ambitiös - för att inte säga pretentiös.
Det hela handlar om Sara (Linda Zilliacus), som vi följer från de första stapplande stegen i vuxenlivet. Det hela verkar utspela sig under en dryg tioårsperiod - även om rekvisita och miljöer konstant signalerar 2005. Sin egoism och omognad till trots leder ungdomsförälskelsen Kalle (Alexander Skarsgård) - fotbollsstjärna i Malmö FF - Sara ända till altaret. Sedan tar karriären som fastighetsmäklare och därmed också en ny moatjé, den prestigeladdade kollegan Stefan (Hugo Emretsson), vid. Även Stefan visar sig vara en fähund. Sara försöker vara duktig och klara sig själv …
Detta är i korthet upplägget i Om Sara. Karim - som tidigare mest sysslat med dokumentärer - har enligt egen utsago byggt storyn (och karaktären Sara) på intervjuer han gjort med olika svenska kvinnor. Här handlar det om saker som duktighet, karriär kontra längtan efter barn, egoistiska män och sexualitet. Det är således ett antal angelägna ämnen som får samsas i berättelsen om Sara.
Det märks att Karim är dokumentärfilmare. Här finns ett högst didaktiskt drag. Detta är en film som ska lära åskådaren något - om Sverige, om kvinnor, om män. Kort sagt är det en film som vill tala om det som är viktigt i livet, och den vill göra det på ett sätt som både är tydligt och tilltalande. Inte minst är det i formspråket denna strävan efter att kombinera nytta och nöje märks. På dokumentärfilmsmanér används här flitigt en så kallad voice of god - det vill säga en berättarröst som talar om för oss vad det är vi ser. Det är Sara själv som får ge facit till bilderna - hon får tala om vad hon känner och tänker i de olika situationerna. För att vi åskådare inte ska bli osäkra på stämningar och tonlägen används ännu flitigare en såsig och svulstig bakgrundsmusik för att understryka.
Annars är Om Sara en väldigt excessfri film. Bildberättandet innehåller inga konstigheter. Det är drivet, snyggt och effektivt. Men också ganska tomt och doftlöst. Personerna blir i hög grad karikatyrer. Sara själv känns som för många personer i en karaktär, även om Linda Zilliacus gör storverk med att hålla samman henne. Männen och kompisarna är tvärtom för endimensionella - onda, goda, tråkiga eller snälla. Den mest minnesvärda karaktären är faktiskt Saras psykiskt instabila mamma (Siv Ericsson), vars funktion i storyn dock främst är att utgöra en biografisk förklaring till Saras duktighetskomplex.
Visst finns många sympatiska drag i Othmar Karims film. Om Sara vill ta tag i några av vår tids viktigaste frågor. Här finns goda skådespelarinsatser (Skarsgård och Zilliacus) och bitvis en lågmäld och lyhörd vardagston. Tyvärr får aktörerna ofta allt för klichémässiga repliker att arbeta med för att scenerna ska fungera som trovärdiga och drabbande samtidsbilder.
Någon riktigt engagerande historia är det svårt att extrahera ur de episoder Karim satt samman. Kanske kunde det räckt med berättelsen om Sara och Kalle. Hade de bägge karaktärerna fördjupats hade Om Sara kunnat bli ett träffande och intressant relationsdrama. Nu ömsar Sara själv skinn ett par gånger för mycket och Kalles bägge efterträdare Stefan och Per (Alexander Karim) fungerar kanske som manliga stereotyper, men är outhärdliga som rollfigurer.
Värst är slutstationen Per, en snäll hantverkare som ändå har auktoritet och livsvisdom och som till och med spelar gitarr till husbehov. Saras snitslade bana genom maskulinitetens djungel bjuder inte bara på ett par sexscener för mycket (det ska både vara nyttigt och roligt att se film), den ändar dessutom upp i en förlösning som tar udden av all genusmässig problematik som dittills presenterats. Om poängen är att pappas lilla prinsessa, efter att ha stötts och blötts i en hård patriarkal värld, ska återföras till den trygga fadersfamnen och göras medveten om att hon faktiskt behöver andra människor (framför allt män) har jag svårt att hänga med.