Befriande avskalat

Barnet
Regi: Luc Jean-Pierre Dardenne
Premiär 16/12 på Fyrisbiografen
4/5

Att vinna Guldpalmen i Cannes är få regissörer förunnat. De belgiska bröderna Luc Jean-Pierre Dardenne har vunnit Guldpalmen inte mindre än två gånger; 1999 med filmen Rosetta och i år med sin senaste film Barnet.
I Barnet berättar bröderna Dardenne historien om 20-åriga Bruno som tillsammans med sin flickvän Sonia bor i en liten stad i Belgien. Filmen börjar när Sonia kommer hem från sjukhuset med parets nyfödde son och upptäcker att Bruno utan att säga något hyrt ut deras lägenhet. Småkriminella Bruno får genom en av sina tvivelaktiga kontakter nys om en marknad för illegala adoptioner. Han bestämmer sig för att göra sin största kupp någonsin och säljer sitt eget barn.
Barnet är en sällsynt avskalad film. Den saknar helt musik och styr sällan åskådaren i onödan. Då och då känner man sig något villrådig, men oftast är det befriande att få chansen att tänka fritt. Bröderna Dardenne utmanar verkligen åskådaren på ett intresseväckande och tänkvärt sätt.
Ibland är skildringen av huvudkaraktären förvillande lik t ex Ken Loachs mansskildringar i bland annat Sixteen och Mitt namn är Joe; mannen på glid som bara är till skada för sig själv och andra. Men Dardennes karaktär Bruno saknar helt den ilska som Loachs karaktärer bär på och drivs av. Bruno verkar inte ha någon drivkraft över huvud taget. Vi bjuds inte heller på några riktiga förklaringar till varför han beter sig som han gör. Bruno glider genom livet som ett litet barn. Han tar inget i sin omgivning på allvar, för honom är allt en lek. Till och med att sälja sitt eget barn blir till en lek. Detta beskriver bröderna Dardenne på ett mycket trovärdigt sätt. De beskriver det till och med så bra att man ofta blir frustrerad av Brunos brist på ansvarskänsla och verklighetsuppfattning. Han blir en karaktär som är svår att få ett grepp om, och inte minst svår att identifiera sig med.
Som helhet är Barnet en utmärkt film, men det är också en film som bjuder på motstånd. Det är en svart bild som målas upp, helt utan att romantisera eller försköna. Bröderna Dardenne presenterar sina karaktärer på ett ärligt och nyanserat sätt. Det är befriande att se en film som tar upp ämnen kring kärlek och svek utan stråkar och sentimentaliteter. Detta är en så stark berättelse att den verkligen förtjänar att berättas på ett så här avskalat sätt. Luc och Jean-Pierre Dardenne visar upp en tilltro till den rörliga bildens styrka som i dagens biofilmer är ovanlig.
x