Förtätat kammarspel med lysande spel

Match Point
Regi: Woody Allen
Royal
4/5

Det är inte ofta Woody Allen lämnar sin mammas gata - Manhattan - annat än för att temporärt accentuera vilsenheten hos sin rollfigur på främmande territorium. Vi har sett Allens allt mer åldrande gestalt spatsera runt i Paris, Venedig eller Los Angeles. I Match Point bryts ny mark. Detta i flera avseenden. Dels utspelar sig hela filmen i London. Dels agerar regissören själv inte i filmen. Till yttermera visso saknas den neurotiske huvudkaraktär som vi lärt oss känna igen.
Match Point skulle kunna ses som en av Woody Allens många genrepastischer. Under senare år har han prövat musikalen, gangsterfilmen eller kriminalkomedin med lätt igenkända teman. Han har då och då med mer seriöst tonfall också återvänt till husguden Bergman. Här är det den psykologiska thrillerns stämningar som lockar.
De komiska excesserna har sällan varit mer frånvarande i Allens filmer än i Match Point. Ska man hitta influenser är det framför allt Alfred Hitchcock som skymtar. Filmen kan rent av ses som en mycket fri omgestaltning av spänningsmästarens Dial M for Murder från 1954 (likaså Londonbaserad), där en före detta tennisspelare planerar ett mord på sin rika hustru som hotar lämna honom för en annan man.
Även här möter vi ett tennisproffs som dragit sig tillbaka. Irländske Chris (Jonathan Rhys-Meyers) har tröttnat på ATP-touren och slagit sig på instruktörskneg på en finare londonklubbs banor. Här möter han rikemanssonen Tom (Mathew Goode) som han blir god vän med. Tom har tillgång till allt som den uppåtsträvande arbetargrabben drömmer om: rikedom, kultur och vackra kvinnor. Han har också en ömhetstörstande syster, Chloe (Emily Mortimer), som faller pladask för den artige och snälle Chris.
Problemet är att Tom också har en ytterst tilldragande (och utmanande) fästmö. Nola (Scarlett Johansson) är en fattig amerikansk wanna-be skådespelerska med en högst ordinär (för att inte säga problematisk) bakgrund. Chris och Nola dras omedelbart till varandra. Samtidigt är de bägge så attraherade av vad de kan vinna av att gifta in sig i den brittiska överklassen att de inte förmår bryta sina relationer med det rika syskonparet. När Tom dumpar Nola samtidigt som Chris äktar den rara Chloe inträder dock en ödesdiger obalans i dramats ensemble.
Match Point är ett högst förtätat kammarspel där spänningen mellan de fyra huvudpersonerna gestaltas på ett förvånansvärt tätt och laddat sätt. Det är slående hur briljant den även vanligtvis gode personinstruktören Allen blir när han slipper hålla reda på sitt eget agerande. Rhys-Meyers är fulländad i huvudrollen. Inte utan likheter med en ung Paul Newman gestaltar han den uppåtsträvande underdogens fördömda tillvaro - att sälja sin själ för att vinna världen.
Titelns matchboll är en hänvisning till slumpen. En tennisduell som avslutas med en fryst bild på en nätrullare inleder filmen. Tur, otur och märkliga sammanträffanden styr våra liv. När Chris möter Tom på tennisklubben sätts bollen i spel på ett sätt som förändrar tillvaron för en rad personer. Samtidigt motsäger berättelsens ödesmättade struktur de ständiga hänvisningarna (i dialog och berättarröst) till det slumpmässiga på det mest deterministiska sätt.
Chris oförmåga att välja - mellan kultur och mammon eller mellan trygghet och passion - blir en högst ödesmättad defekt i hans karaktär som leder in honom i en räcka av oöverlagda handlingar.
På Chris nattduksbord ligger Dostojevskijs Brott och straff . Likt en Raskolnikov pendlar Cris mellan självpåtagen omnipotens och hållningslösa själskriser. Någon moraldiskussion i ryssens anda bjuds vi dock inte på. Match Point är snarare en film som i slutändan predikar - eller konstaterar - en försoningens omöjlighet. Med nattsvart ironi tycks misantropen Allen vilja visa hur vi inte förmår välja våra liv och stå för våra handlingar. Så länge han gör det på ett så medryckande och fängslande sätt får han gärna fortsätta.