Irriterande självgodhet

Tigern och snön
Regi: Roberto Benigni
Royal
2/5

Roberto Benignis stora stund i karriären var Livet är underbart. Hans skildring av hur naivitet och oskuld utmanar fascismens ondska, sopade hem festivalpriser och Oscar, och har fått en självklar plats i förintelsefilmens kanon. I Tigern och snön gör Benigni ett försök att återupprepa succén. Åter står han för manus, regi och huvudroll. Åter använder han en världspolitisk händelse som fond - den här gången 2003 års krig i Irak.
Det är lätt att irritera sig på denne clownartade italienare. Hans högljudda svada, hans troskyldiga uppsyn och hans högst medvetna och krystade naivitet placerar honom definitivt flera snäpp under den uppenbare förebilden Charlie Chaplin i lyskraft. Inte minst i denna film - i rollen som den virile poeten och universitetsläraren Attilio - blir hans uppenbarelse till en början rent motbjudande. Attilio är någon sorts blandning av Woody Allen och vår svenske skärgårdsskald Farbror Melker (om någon minns honom). Full av godhet, men neurotisk och fumlig. Briljant och human tänkare, men inte helt orienterad i omvärldens trivialiteter. Passionerad och attraktiv som man, men samtidigt en omtänksam ensamstående far.
Attilio är kort sagt en stor barnunge med ett stort hjärta. Under första halvan av filmen - som handlar om hur vår hjälte avspisar en attraktiv kollega för att istället förfölja och trakassera den vackra Vittoria (Nicoletta Braschi) trots tydliga avvisanden - sitter man förgäves och väntar på att den helt obefogade glorian ska rämna. Det gör den inte. Det som händer är istället att Vittoria blir svårt skadad under ett besök i hos den irakiske poeten Fuad (Jean Reno) i Bagdad.
Attilio reser efter för att rädda sin älskade. Vännen Fuad introducerar det sönderfallande irakiska samhället för den världsfrånvände poeten, samtidigt som de tillsammans försöker skaffa fram medicin till den medvetslösa och döende Vittoria. Ofredens Bagdad blir en mycket mer lyckad miljö för Benignis pajaskonster än det mondäna Rom. I orienten tar filmen plötsligt fart när kampen för Vittorias liv sammanfaller med den amerikanska ockupationen.
Åter får alltså clownen Benignis naivitet blixtbelysa krigets vanvett. I fallet Livet är underbart fungerade hans manér på ett självklart och okontroversiellt sätt som kontrast mot fascismens rationella kadaverdisciplin. I den historiskt mer närliggande Irakkrisen finns dock inte samma allmänt vedertagna facit för godhet och ondska som i berättelserna om andra världskriget, vilket blir lite av ett problem i filmen. Här drivs det lite med amerikansk cowboyanda och med orientalism, men mest handlar det nog om att visa upp Roberto Benigni.
Det som retar är just denna självgodhet hos både upphovsman och huvudperson. Samtidigt är Tigern och snön tyvärr en inställsam film som både vill roa och beröra, samtidigt som den vill vara lite tänkvärd. Nyckelorden fullkomligt skriks ut: värme, kärlek, humanism och humor. Då räcker det inte att några av scenerna från orienten är riktigt rappt och finurligt konstruerade, att bildspråket undan för undan blir intressantare, eller att man till sist får till en riktigt snygg och överraskande vändning i storyn. Den här gången köper jag inte Roberto Benignis uppvisning.