Filmrecensioner
World Trade Center
Regi: Oliver Stone
(Premiär 6 oktober på Filmstaden)
En vanlig kommentar till de obegripliga tv-bilderna
den 11 september 2001 var att det såg ut som på fi lm.
Det var förstås oundvikligt att Hollywood skulle ta sig
an händelserna. Som massmedial terapi för ett västerländskt
trauma är en fi lm av kioskvältarstorlek väl lämpad.
Den är också ett beprövat propagandaverktyg.
Med fi lmer som JFK och Natural Born Killers har
Oliver Stone tidigare stuckit ut hakan, men hoppas
man här på saftiga konspirationsteorier eller regeringskritiska
tirader väntar man förgäves. World Trade
Center är renons på både kontrovers och problematisering.
Det börjar med lugnet före stormen, som vilken Skyskrapan
brinner som helst. Folk vaknar, gör sina morgonbestyr
och åker till jobbet. Filmen är som bäst i denna
skildring av en stad som vaknar och ett inferno som
drabbar plötsligt. Till skillnad från bioaktuella United
93 som medvetet satsar på en okänd ensemble så vill
Stone etablera åskådaridentifi kation med kända ansikten.
Fokus är på ett par hamnpoliser, däribland en
Nicolas Cage med stark närvaro, som får rycka ut för
att evakuera ett av tornen. Det här är deras berättelse
och den bygger på vittnesmål från karaktärernas förebilder.
Poliserna kilas fast under brinnande bråte och
resten av fi lmen består av kampen mellan hopp och förtvivlan,
för poliserna och för deras nära och kära.
Det blir en lovsång till familjen och en hyllning till
heder och ära. Det är ofattbart att det aldrig blir olidligt.
Här fi nns stråkar och slowmotion nog för att provocera
den mest tålmodige, men Stone bemödar sig om
att inte stöta sig med någon. I längden gör det fi lmen
för prydlig.
Då är det lite glädjande, om än obehagligt, med en
suspekt biroll som sticker ut. Det är svårt att inte uppfatta
den f d marinkårssoldaten som fi lmens tredje
hjälte när han vandrar ut ur fi lmen med hämnd på
läpparna. Han kallas för knäppgök men liknar mer en
korsriddare. Det är fi lmens enda tvetydighet och spår
av Oliver Stones gamla temperament.
En moraliskt uppbygglig hjältesaga är ett gammalt
knep för att göra det hemska begripligt. Manipulationsmaskineriet
går på högvarv och kombinerat med
egna minnen av den där dagen är det svårt att inte bli
berörd. Så visst är World Trade Center en stark fi lm.
Men särskilt bra är den inte.
Christoffer Olofsson
Att återvända
Regi: Pedro Almodóvar
(Royal)
Många recensenter har redan huggit tänderna i den
svenska titeln på Pedro Almodóvars nya fi lm. Visst fi nns
poänger. Regissören återvänder till sin hembygd La
Mancha; till de kvinnor som han så ofta visat nära sammanbrottets
gräns; och kanske också till det utstuderade
spel mellan fars och melodram som kännetecknade
många av hans tidiga fi lmer. Samtidigt återvänder
här hans gamla stjärna Penélope Cruz (i huvudrollen
som eldfängda Raimunda) till Spanien efter ett Hollywoodäventyr.
På spanska heter den Volver. Ett verb som mycket
riktigt kan betyda att återvända - men som också bl a
kan innebära att kräkas, att upprepa eller att återgälda.
Här kanske fi nns en mer komplex självrefl exiv tematik.
Raimunda och hennes syster Sole lotsas genom
en osannolik härva av mord, gengångare och incest. I
den lätta ton med vilken Almodóvar här utsätter sina
figurer för de värsta av prövningar skymtar en närmast
självparodierande hållning. Borta är det mer koncentrerade
fokus på identitet, kropp och självbiografi som
uppfyllt hans senaste fi lmer.
Aspekten återgäldande gör dock att detta äventyr
i blod, cancer och tårar blir mycket mer än ett repetitivt
uppkastande av spanska och almodovarska klichéer.
Att återvända är också ett mycket välspunnet
(melo)drama om skuld och botgöring. Gränsen mellan
skratt och sorg är lika tunn som den mellan inlevelse
och utlevelse. Som så ofta hos Almodóvar fi nns visuella
excesser som ibland stärker tematik och tonläge, men
som lika ofta drar tankar och känslor från det dramatiska
huvudspåret.
Det litteraturkritiska begreppet magisk realism ligger
av någon anledning alltid nära till hands när den
latinska världens kulturuttryck ska beskrivas. I stället
för att återvända till denna trötta kliché kanske man
här omvänt skulle kunna tala om en realistisk magi.
Dels för dess sätt att i slutändan avtäcka berättelsen
från det töcken av vidskeplighet och religion som tidigt
introduceras, men kanske framför allt med avseende
på den högst egensinnigt översinnliga saklighet
som kännetecknar Almodóvars närgångna spel med
ansikten och rekvisita.
Per Vesterlund
Inga tårar
Regi: Håkan Bjerking
(Premiär 6 oktober på Royal)
Fotografen Magnus som spelas av Per Graffman har
upptäckt att väldigt få fotografier finns sparade från
hans barndom. Nu försöker han pussla ihop sin familjs
historia och över allt annat vill han ta ett familjefoto av
sin splittrade familj innan fadern dör.
Det är inte helt lätt att följa med i fi lmens inledning.
Man vet alldeles för lite om huvudpersonen för att ens
ha en möjlighet att identifi era sig med honom. Hans
besatthet av familjefoton, som han låter gå ut över fru
och dotter, är länge ganska obegriplig. Varför beter han
sig som han gör? Varför är han så desperat att föreviga
sin familj i fotografi ets form?
Med tiden får vi veta allt mer om hans barndom och
om hans familj. I återblickar avslöjas en familjehistoria
fylld av undertryckta känslor och hemligheter. Långsamt
blir Magnus handlingar begripliga och snart har
vi åskådare hunnit ikapp fi lmen. Plötsligt börjar man
på allvar bry sig om vad som ska hända.
Regissören har själv beskrivit fi lmen som en feelbad-
film, och det är bara att hålla med. Bjerking kanske
inte har samma svärta som t ex Björn Runge, men
han är stundtals inte så långt ifrån. Filmen är på många
sätt ett ganska befriande och ovanligt lyckat försök att
berätta något med djup.
Trots den trevande inledningen är Inga tårar ett
mångtydig familjedrama som verkligen har substans.
Filmen når inte riktigt upp till de allra bästa i sin genre,
men det är fullt tillräckligt för att man ska beröras och
för att den ska vara sevärd.
Niclas Gillberg
