Filmrecensioner

Blood Diamond
Regi: Edward Zwick
(Premiär 2 mars på Spegeln)
2/5

Med en uttalad ambition att höja medvetenheten om en diamanthandel, där västerländska pengar finansierar afrikanska massmord och inbördeskrig, är Blood Diamond också ett storslaget actionäventyr med oscarsnominerade stjärnskådespelare. Högljudda protester från diamantindustrin har inte låtit vänta på sig, av det att döma är det en lyckad kompott av Hollywoodglans och samhällskritik. Sett som film är det en annan femma.
Fiskaren Solomon (Djimon Hounsou) rövas bort från sin familj i Sierra Leone för att vaska diamanter åt ett gäng gerillasoldater. Soldatlägret invaderas och Solomon slängs i fängelse, men inte innan han hinner gräva ned den största diamant som skådats. I fängelsecellen möter han smugglaren Archer (Leonardo DiCaprio), som lovar att hitta Solomons familj i utbyte mot diamanten.
Manuset innehåller detaljrikedom om diamant­smuggling och om hur barnsoldater värvas för att övertyga om att ursprungssyftet var välmenande. Filmen har också flera goda kvaliteter, däribland ett magnifikt fotoarbete. Med sitt slitna upplägg är filmen dessvärre fastlåst i matinéäventyrets bojor. Förbehållslöst förlitar man sig på plattityder om den amoraliske äventyraren, med ett gott hjärta under hård yta, och den rättfärdige och instinktive infödingen. Hounsou anstränger sig våldsamt med sin karikatyr medan DiCaprio är uppumpad men malplacerad i en av sina få verkligt misslyckade rolltolkningar.
Edward Zwick har tidigare visat intresse för hedervärda män i kulturkrockar (Ärans män, Den siste samurajen) och en benägenhet att slå på stora trumman. Det gör han här också, mest hela tiden. Hans klichétyngda äventyrsmaskineri är ständigt i fokus och lämnar inte utrymme för några som helst överraskningar, än mindre för någon samhällskritik. Det tänkta budskapet drunknar fullständigt i hans konstanta melodrambombardemang. Kvar att glädjas åt är endast några snyggt iscensatta actionsekvenser, men det är svårt att jubla när hjälten skjuter ner barnsoldater med Kalashnikovgevär.
Christoffer Olofsson

Den innersta kretsen
Regi: Robert De Niro
(Premiär 9 mars på Filmstaden)
2/5

På pappret ser Den innersta kretsen ut som en spännande film. Robert De Niro regisserar. Utmärkta skådespelare som bland andra Matt Damon, Angelina Jolie, John Turturro och Robert De Niro själv. Manus av den synnerligen rutinerade manusförfattaren Eric Roth som står bakom jättesuccéer som München, The Insider och Forrest Gump för att bara nämna några.
Även filmens handling låter fängslande. I fokus står Edward Wilson, spelad av Matt Damon, som rekryteras till nystartade CIA. Vid sidan av jobbet försöker han hålla ihop sitt äktenskap och vara en bra familjefar. Dessa roller visar sig vara nära nog omöjliga att kombinera och Edward börjar snart tänja på sina moraliska gränser.
Tyvärr är inte filmen riktigt så intresseväckande som man skulle kunna förledas att tro. Framförallt är det filmens längd som är den stora belastningen. Hade den varit en timme kortare kanske det hade varit en mer sevärd historia. Det är först under den sista halvtimmen som det blir någorlunda spännande och vägen dit är otroligt lång och snårig. Det är inte lätt att hålla intresset uppe i nära tre timmar när det mesta man får se är gubbar i kostym som pratar om sina hemliga operationer, och det är verkligen inget nytt som De Niro och Roth har att komma med. Man har sett liknande historier vid mängder av tillfällen och oftast mer medryckande än såhär, det är svårt att tänka sig en mer fantasilös skildring av ämnet. Det som gör filmen uthärdlig är att man då och då får se glimtar ur Edwards i det närmaste obefintliga privatliv. Där finns några kärlekshistorier, ett kärlekslöst äktenskap, och en fader och son-historia som förgyller något.
Niclas Gillberg