Filmrecensioner

Death of a President
Regi: Gabriel Range
(Royal)
3/5

Att verkligen luras med hjälp av film borde inte vara lätt. Ett så illusionsskapande och manipulativt medium torde väl trigga vår vaksamhet. Fiktionsfilm (fr.a. populär sådan) har också sedan länge setts som extra försåtlig och lögnaktig. Högre trovärdighet har den icke-fiktiva filmen haft, med sin nyktra tillit till filmbildens autenticitet. Inte för inte har så kallade mockumentaries blivit en populär genre. Genren som genom att låna dokumentärens alla stildrag berättar om saker som aldrig har hänt som vore de sanna.
Nu är mockumentärens syfte kanske inte så mycket att föra åskådaren bakom ljuset som att föra upp själva dokumentärfilmens verktygslåda i ljuset. Ofta är det just den sakliga ambitionen att berätta sanningen som fakefilmerna driver friskast med. Humor och självreflektion går hand i hand.
I brittiska Death of a President har vi ett bidrag till genren som ser lite mer allvarstyngt på världen. Gabriel Range skildrar i reportagets form hur ett konvent i Chicago blir skådeplats för ett mord. Offret är George W. Bush. Berättarröst och insprängda intervjuer knyter inledningsvis illusoriskt samman ett antal Chicagovyer och disparata klipp på kortegevägar och vaktuppbåd till en berättelse om ett attentat. Successivt växlar filmen så spår och vi får istället följa jakten på en mördare.
Det är lätt att associera till de otaliga historiska dokumentärer som skildrat mordet på JFK. Ranges film förhåller sig dock på ett inverterat sätt till dessa. Den skildrar dels något som inte hänt, dels något som utspelar sig i framtiden. Dessutom får vi här också lösningen på gåtan, så snyggt och prydligt paketerad som bara fiktionsthrillern förmår. Häri ligger också paradoxalt nog filmens antiklimax. Ju närmare (den dessutom högst politiskt korrekta) upplösningen vi kommer, desto mer förutsägbar blir Death of a President.
Det är också svårt att få grepp om Ranges förhållningssätt till det dokumentära berättandet. Vill han reflektera över specifika filmiska grepp misslyckas han - därtill är udden mot det dokumentära formspråket för trubbig och oprecis. Visst finns här mediekritik, men då handlar det mer om det amerikanska medielandskapet i stort. Death of a President driver egentligen inte med någon dokumentär genre. På så sätt blir denna i många stycken imponerande mockumentär lite meningslös i all sin övertygande prakt.
Per Vesterlund

Shooter
Regi: Antoine Fuqua
(Premiär 20 april på Spegeln)
2/5

Så här ett halvt decennium efter 9/11 är det bara att konstatera att konspirationsthrillern har fått en renässans. Inte sedan 70-talet har misstro mot auktoriteter haft så fritt spelrum i den amerikanska populärfilmen. Med urblekta färger, vardagliga detaljer och ett avmätt tempo vill actionregissören Antoine Fuqua visa att han kan sina guldårsklassiker som Sista vittnet eller Tre dagar för Condor. Men även om osannolika komplotter hör till genren, så frestar upplägget här mer än lovligt på rimlighetens gränser.
Bob Lee Swagger är en skicklig krypskytt som, efter att ha blivit förrådd av överordnade, drar sig tillbaka från militären långt upp i bergen med bara en hund som sällskap. En dag kommer några regeringsmän på besök och Swagger övertalas att ta reda på hur ett presidentmord bäst skulle utföras, rent teoretiskt. Att Swagger strax kommer att anklagas för attentatet står klart för alla utom honom själv.
Klassikerreferenser till trots råder det inga tvivel om att Fuquas främsta stilideal är Doug Limans välgjordaThe Bourne Identity från 2002. Värre förebilder kan man ha, men Liman visste att förankra sin komplott och närgångna våldsamheter i trovärdiga detaljskildringar av situationer och platser. Intrigen i Shooter blir däremot alltmer långsökt vad det lider och det dröjer inte länge förrän Fuqua tappar fokus på sköna konspirationscynismer och går tillbaks till det han kan bäst - snygga explosioner och osannolika actionsekvenser i slowmotion. Även om dessa är av så god kaliber att underhållningsvärdet drygas ut väsentligt så gör de också att Shooter i slutändan mer än någonting annat framstår som en First Blood för vår tid och Bob Lee Swagger en Rambo för 2000-talet. Det är inte utan att man mot slutet väntar sig ett sentimentalt Stallone-sludder om politiska knivar i ryggen.
Mark Wahlbergs Swagger är kanske inte fullt så talför, men i gengäld blottar han bringa och muskler nästan lika mycket som den italienske hingsten. Den stabile Wahlberg är dock mer än bara en plågad pinuppa, det är han som ger filmen dess tyngd. Alltmedan filmen svajar betänkligt kring honom, står han stadigt, tar sikte och träffar rätt.
Christoffer Olofsson

Sunshine
Regi: Danny Boyle
(Premiär 20 april på Spegeln)
3/5

Danny Boyle är mest känd för att ha regisserat Trainspotting, men han har även efter den succén fortsatt att göra sevärda filmer både i Storbritannien och Hollywood som t ex A Life Less Ordinary och zombiefilmen 28 dagar senare. Boyle har visat sig vara en mycket ombytlig filmskapare och rör sig med stor säkerhet mellan olika genrer.
Sunshine är en science fiction-film som handlar om besättningen på en rymdfärja någon gång i framtiden. Deras uppdrag är att ta sig hela vägen till solens yta för att där spränga den största sprängladdning som jorden någonsin sett för att ge solen ny energi. De är mänsklighetens sista hopp att överleva då solen annars snart kommer att sluta lysa och dö.
Det sägs att Boyle tackade nej till att göra den fjärde Alien-filmen. Sunshine är kanske hans egen, eller manusförfattaren Alex Garlands, vision om hur en science fiction-historia ska berättas. Filmen har också mycket gemensamt med Alien, dels besättningens totala isolering, dels att den från början till slut är nästan olidligt spännande.
Den största svagheten hos Sunshine är att det inte finns så mycket bakom den välpolerade ytan. Det är spännande och ofta väldigt snyggt, men mer kunde ha berättats om besättningen och deras utsatta position. Det finns vissa ansatser till att fördjupa och ta in filosofiska resonemang, men det blir alltför förenklat och övertydligt.
Trots den grunda historien är filmen en njutning att se. De storslagna scenerna avlöser varandra och ibland är det så överväldigande att man bara gapar. Boyle har än en gång visat att han verkligen behärskar att bygga upp nagelbitande spänning.
Niclas Gillberg