Filmrecensioner

Zodiac
Regi: David Fincher
(Royal)
3/5

David Finchers nya film Zodiac är baserad på verkliga händelser som ägde rum i San Francisco-området i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. En mördare som kallar sig Zodiac härjar fritt och paniken sprider sig. Polisen står handfallna i sökandet efter den grymme mördaren. Serietecknaren Robert börjar intressera sig för fallet och gör sitt bästa för att hjälpa polisen.
David Fincher är en av de bästa regissörerna som är verksamma idag. Hans känsla för filmiskt berättande är på en nivå som är långt över de flesta. Detta har räddat honom från riktiga bottennapp tidigare i karriärer, bland annat när han gjorde Panic Room, som i grunden har en ganska intelligensbefriad historia, till en klart sevärd film. Zodiac är en välgjord och mycket välspelad thriller, men ändå är det en hel del som saknas för att det ska bli i klass med Finchers två bästa filmer Seven och Fight Club. Zodiac är ytterligare ett exempel på när grundhistorien inte riktigt håller måttet. Den saknar djupet och nyanserna som finns i Finchers bästa filmer. Hans stora problem är att han aldrig skriver sina egna manus. Det gör att han måste förlita sig på att någon annan skriver ett passande manus för honom att sätta bilder till, vilket gör det lätt att uppfatta honom som en ojämn filmskapare.
Ett annat problem är att filmen är alldeles för lång. Många av scenerna är för utdragna och många av skeendena i filmen tar onödigt lång tid. Trots längden och det medelmåttiga manuset lyckas Fincher göra filmen både spännande och sevärd tack vare bra bildidéer och ett bildberättande som överträffar det mesta i genren.
Niclas Gillberg

Min bror
Regi: Eric Caravaca
(Fyrisbiografen)
4/5

Franska filmer brukar ofta beskrivas som de oändliga samtalens filmer. Sedd mot den bakgrunden är Eric Caravacas regidebut kanske ofransk. Min bror präglas av vemod och tystnad. Det är en film som snarare berättar genom det outsagda än genom dialog och handling.
Caravaca spelar själv huvudrollen som Thomas, en lärare i yngre medelåldern som återvänder från centrum till periferin. Centrum är det Paris han en gång flytt till; periferin är det barndomshem i den avsomnande hamnstad han lämnat bakom sig. Det perifera blir dock i Min bror inte blott geografiskt, det finns också en kognitiv och känslomässig aspekt. Thomas är en av alla dessa karaktärer vi mött i fiktionernas världar som måste försonas med ett bortträngt eller bortglömt förflutet.
Utgångspunkten tas på ett bårhus. Thomas bror Richard har begått självmord och det blir hans uppgift att identifiera. Bland alla praktikaliteter som följer på dödsfallet tränger sig ofrånkomligt minnen och skuldkänslor på. Väl i broderns fotspår möter skuggor ur det förflutna som hotellvärdinnan Jeanne (Julie Depardieu) som har levt med brodern, eller den slitna nattklubbssångerskan Suzanne (Nathalie Richard), som rent av har en huvudroll i Thomas egen flykt undan brodern och barndomen.
Den slitna kuststadens dystra vinterskrud utgör en ypperlig fond till detta stillsamma drama. Den torrlagda och spruckna simbassäng dit Jeannes rotlösa systerson Lucas (Vincent Rottiers) - en av filmens centralgestalter - ofta tar sin tillflykt blir en sinnebild för krackelerade illusioner och svunnen tid. En tidens gång som i Min bror närmast upphört att existera.
Filmen präglas av en överväldigande stillhet som skyr det övertydliga. Den långsamhet som kännetecknar Caravacas berättande känns ibland närmast påträngande. Kameran tränger sig nära både aktörer och föremål och lockar fram betydelsemättade stämningar i sitt intima samspel med scenrummet. Det är dock inga kaskader av symboler som väller fram ur bilderna. I Min bror frammanas snarast en fascinerande väv av minnen och stämningar som ger utrymme för såväl kontemplation som tolkning.
Per Vesterlund

4:30
Regi: Royston Tan
(Premiär: 25 maj på Fyris)
4/5

Det är inte ofta man får tillfälle att se filmer från Singapore på de svenska biograferna. En av de få filmskapare som i någon utsträckning hittat hit är den högproduktive Royston Tan, som med uppkäftiga kortfilmsprovokationer gjort sig ett namn på europeiska filmfestivaler. Har man haft glädjen att stifta bekantskap med de färgstarka Hock Hiap Leong, 15 eller Cut kanske man väntar sig högenergiska kaskader av bild och ljud. 4:30 är dock en stillsammare affär.
Titelns klockslag är den tid på dygnet då man är som mest ensam med sig själv, då världen omkring sover och längtan efter andra är som allra starkast. Varje natt ställer den elvaårige Xiau Wu klockan på just denna tid för att smyga in till familjens deprimerade inneboende hyresgäst Jung som vanligtvis just stupat i säng full som en alika. Xiau Wu kryper nära och knäpper foton eller tar andra småsaker av den sovande. Han samlar dem i sin kantstötta klippbok, kanske som bevis för att kontakt har uppstått, eller för att iscensätta ett förhållande som inte finns.
4:30 glider fram, tyst och vilsamt. Den makliga berättelsen är närmast att beskriva som krypterad. Det är inte så att det inte händer något, det är bara inte alltid lätt att förstå vad eller varför. Hur kommer det sig att Xiau Wu lämnas ensam under så lång tid och vad är orsaken till den självmordsbenägne hyresgästens stora sorg?
Även om den yttre handlingen kan upplevas som grumlig så framträder det symboliska landskapet med klarhet. Återhållsamt men effektivt uttömmer Royston Tan varje välkomponerad bild på metaforik kring barnets ensamhet, och vårt sökande efter närhet och törst efter uppmärksamhet. Känsloladdningen uppträder ytterst konkret i den unge Xiao Li Yuans genomskinliga ansikte och det berör ordentligt.
Det finns i den säregna 4:30 en diskret humor värd att notera, som lättar upp i det meditativa tempot. Ändå går det inte att komma ifrån att den här söta och sorgsna filmen dröjer sig kvar aningen för länge och en god stund efter att ha avbördat sig sin mesta energi. Men glöden från dess stilla eld stannar kvar och dröjsamheten ger utrymme till eftertanke kring isolation och vänskap som aldrig riktigt vill ta form.
Christoffer Olofsson