FILMRECENSIONER

Bortslarvad talang
The Forbidden Kingdom
Regi: Rob Minkoff
Premiär 29 augusti på SF Bio.
1/5

Det ska direkt sägas att jag inte är den som står först i leden när en ny Jackie Chan-film har premiär. Men jag uppskattar ofta hans kampsportsfärdigheter och fysiska humor. Även om jämförelsen haltar så är han något av en nutida Buster Keaton med en touch av Hong Kong. I den här filmen ställs han för första gången som medskådespelare till Jet Li, som i många filmer briljerat med sina konster.
The Forbidden Kingdom handlar om Bostongrabben Jason som lever för sina Hong Kong-actionfilmer. På ett besök i Old Hops butik, där han alltid köper sina filmer, hittar han av en slump en gammal relik. När Jason tar tag i reliken förflyttas han i tid och rum till ett förhistoriskt Kina. Där får han uppdraget att föra reliken till en plats för att befria den legendariske krigaren Monkey King. På sin resa får han med sig en munk (Jet Li), den nedsupne Lu Yun (Jackie Chan) och den dödligt farliga skönheten Golden Sparrow.
Filmen är en hyllning till, eller kanske snarare en parodi på ett antal historiska martial arts-filmer som utspelar sig i Kina, som t ex Crouching Tiger, Hidden Dragon och Hero. Men den liknar också Karate Kid i de delar där Jason får lära sig krigskonsten. Det känns som att filmen hela tiden försöker vara fyndig och vass, men det är faktiskt inte en enda gång som den är rolig. Man kunde även tro att man skulle kunna få njuta av några snygga actionscener. Tyvärr blir det inte mycket av den varan heller.
Jag försöker febrilt hitta något positivt att säga om The Forbidden Kingdom, men jag kan faktiskt inte komma på något. Filmskaparna slarvar helt bort chansen med Jackie Chan och Jet Li i samma film. De blir endast till försäljningsargument i marknadsföringen av filmen, som visserligen har lyckats på ett lysande sätt, då den gick upp på förstaplatsen på biotoppen både i USA och Kina.

Niclas Gillberg

Lärorikt om soundsystems
Musically Mad
Karl Folke/Andreas Weslien
(Folke/Weslien Film)
4/5

Att två killar från Uppsala skulle börja åka skytteltrafik mellan Uppsala och London för att göra en dokumentär om brittiska sound systems känns ganska oväntat. Vid en första titt på resultatet känns det ännu mer oväntat att den är så proffsigt genomförd. Fast kanske inte. Karl Folke har tidigare filmat och klippt tv-program som Rallarsving och både han och Andreas Weslien, som är en av männen bakom Uppsalasoundsystemet Meditative Sounds har rimligtvis bra koll på ämnet.
Musically Mad baseras på ett 15-tal intervjuer, med namn som Iration Steppas, Mad Professor och King Shiloh, varvat med klipp från danser och utomhusspelningar från 80-talets början till nu. Övergripande historieberättande varvat med nördiga detaljer om utrustningen.
Trots det ganska smala ämnet lyckas Weslien och Folke dock hålla det på en nivå som alla kan förstå. Den är snarare något för den som vill lära sig om soundsystemkulturen. Och timmen av extramaterial blir något att gotta sig i för alla soundsystemnördar.

Andreas Jakobsson

Nattsvart i favelan
Tropa de Elite
Regi: José Padhila
Filmstaden
4/5

Övervakning och straff. När polisaspiranten Matias (André Ramiro) stöter på Michel Foucaults historiska maktanalyser under ett seminarium i sociologi får han problem. Hans kurskamrater ser ordningsmakten som ett självklart uttryck för pervers institutionaliserad brutalitet. Själv vill Matias, sina teoretiska insikter och sitt sociala samvete till trots, försvara kåren. Den behövs, och ibland behöver den kanske också vara hård.
Scenen är en nyckel till den råa och våldsamma historia som följer. I en ramhistoria berättar den ärrade militärpolisen Nascimento (Wagner Moura) om Matias och hans kompis Netos (Caio Junqueira) försök att utmana Rio de Janeiros korrumperade poliskår. Det Matias inte räknat med är narkotikahandelns grepp om staden. I kåkstäderna råder egna lagar, och rötan inom ordningsmakten gör att både etik och juridik sätts ur spel. Matias slits i sin idealitet mellan polisidentitet och universitetsvärld. Hans studentkamrater göder maffian genom sitt hobbyknarkande, medan hans kolleger lever på samma maffias mutor.
José Padhilas och manusförfattaren Braulio Mantovani (som också låg bakom succén Guds stad häromåret) har gjort en nattsvart och pessimistisk skildring av tillvaron i Rios favelas - de slutna kåkstäder där polisen knappt vågar sätta sin fot. Parallellt med Matias förlorade ideal hör och ser vi Nascimento, med sin erfarenhet, vittna om hur tron på att vara en god motvikt gröps ur. Om hur lojalitet urartar till hänsynslöst och skoningslöst våld.
Brasiliansk filmkultur har inte sällan kännetecknats av det melodramatiska. Tropa de Elite är med sitt högt uppskruvade tempo inget undantag. Med snabba klipp, autentiserande handkamera och ett soundtrack med rivande punk och rap är det vi möter närmast en actionmättad opera. Samtidigt är det också ett ödesdrama vars skuld till noir-genrens moraliska kollapser är uppenbar.
Tropa de Elite är en fascinerande och engagerande film vars många bottnar skyms en del av alla våldsamheter. Det är en ohyggligt spännande thriller, och också en chockartad skildring av social misär, vars moraliska underton blir en smula outgrundlig i all sin svärta. Slutligen är det inte minst en skildring av hur manlighet urartar och lämnar blott förödelse och död bakom sig.

Per Vesterlund

Dold politisk agenda
The Dark Knight
Regi: Christopher Nolan
Filmstaden, Royal
3/5

Det är andra gången Christian Bale gestaltar Bruce Wayne, alias Batman och han tar uppgiften på största allvar. Med väsande röst och krökt överläpp rör sig Batman som en svart skugga genom handlingen. Som Bruce Wayne agerar han istället välpolerad playboy i kritstrecksrandig kostym, omgiven av långbenta skönheter. Det är för övrigt ingen av de kvinnliga karaktärerna, inte ens Bruce Waynes stora kärlek Rachel Dawes (Maggie Gyllenhaal) som faktiskt gör någonting i filmen. Snarare tycks de fungera som kuttersmycken och, i det senare fallet, som stöttande kvinna bakom styrande man.
Hur som helst; den svarta läderdräkten har blivit uppgraderad och Batman klarar numera det mesta i form av skottsalvor och fall från höga byggnader. Till sin hjälp har han betjänten Alfred, spelad av Michael Caine, och Lucius Fox (Morgan Freeman), mannen bakom alla häftiga prylar. Det är inte bara dräkten som fått en makeover, Batmobilen kan numera skjuta ut en motorcykel med grova bildäck i känsliga lägen. Inte nog med det, i kampen mot den så kallade terroristen Jokern, utsökt framställd av Heath Ledger, har Lucius Fox tagit fram en mobiltelefonliknande historia som använder sig av ekolod för att avlyssna samt avbilda personer som befinner sig i närheten av signalen. Men Jokern är inte så förutsägbar som han först framstår och det dröjer inte länge förrän Batman tvingas ta till tvivelaktiga metoder för att fånga in skurken. I en handvändning kopplar han nämligen in ekolodsmanicken till telefonnätet och vips är samtliga 30 miljoner invånare i Gotham City avlyssnade. Känns det igen? Lucius Fox avfärdar först det hela som oetiskt och mumlar något om att lämna in sin avskedsansökan. Bruce Wayne framhärdar och poängterar att avlyssningen är krypterad och lösenordsskyddad. Bara en person har tillgång till materialet - Lucius Fox själv. Morgan Freeman är känd för att spela sympatiska roller och tanken här är väl att få publiken att köpa de diskutabla metoderna, då de utförs i ett gott syfte, av en god människa. Att det i vissa lägen är helt okej att avlyssna en hel befolkning för att få fast en enda person, givetvis terrorist. Tvivelaktigt, javisst. Oetiskt, utan tvekan. Men det är ju den godhjärtade Freeman som utför handlingen och då är väl allt i sin ordning. Eller?
Filmen ger en bitter eftersmak och associationerna till FRA-lagen ligger nära till hands. Hur kommer det sig att Jokern upprepade gånger kallas terrorist? I tider, då till och med lilla Sverige tar sig för att avlyssna vanligt folk -för att få fast den stora stygga vargen.
Men avfärda för all del inte The Dark Knight. Underhållningsvärdet är högt och rollistan full av stora namn. Men det finns anledning att vara uppmärksam på, och kritisk till, de underliggande budskap som serveras filmen igenom.
Hade det inte varit för de unkna könsrollerna och den dolda politiska agendan skulle The Dark Knight fått ett betydligt högre betyg (på filmsajten imdb.com fick filmen hela 9,2 poäng av 10), men som det är nu kan jag inte ge mer än en trea.

Hanna Strandberg