Kontorsnissar med hävdelsebehov
Mer än någonting annat är den moderna actionfilmen en verklighetsflykt för unga, känslomässigt hämmade män med extremt hävdelsebehov. Så kan det heta när man vill förringa den högljudda och fartfyllda form av underhållning som toppar biolistan. Sällan har väl en film omfamnat den schablonbilden med sådan uppenbar entusiasm och hjärndöd tveklöshet som Wanted.
Ta bara den här storyn: Den evigt ursäktande kontorsnissen och allas hackkyckling Wesley får en dag, när han står närmare desperationens avgrund än vanligt, reda på att han inte alls är någon vanlig dönicke, utan i själva verket en övernaturligt begåvad lönnmördare. Fast på de godas sida förstås. Han får reda på att hans pappa, som han aldrig har träffat, var medlem i ett hemligt brödraskap som tar livet av folk för världens välgång. Pappan har mördats av en avfälling och det är nu sonens tur att hämnas och, tja, rädda världen.
Det finns knappast en enda scen i filmen som inte först och främst är en cool specialeffekt. Är det inte slowmotion så går det i rasande fart, allt lika hysteriskt och maxladdat. Antingen fryser man bilden på någon extra tuff rörelse eller så pulserar och vibrerar bildrutan i takt med dånande ljudmattor. Precis som sin huvudperson är Wanted ett intill bristningsgränsen överspänt spektakel och för folk som gillar sånt är det inte så illa alls. Till en början är det faktiskt ganska roligt.
I en film vars visuella signatur är avlossade pistolkulor som antingen böjer sig i luften eller krockar med motståndarens i en härlig smäll borde kanske skådespelare vara av underordnad betydelse. Inte i Wanted, minsann. James McAvoy har uppskattats i både Atonement och Last King of Scotland och, av målgruppen rimligen, som faunen i första Narnia-filmen. Som Wesley försöker han fylla det stora tomrum där filmens hjärta borde vara och ror det nästan i land. Då ska man veta att han har fler repliker i stil med vad i helvete är det som händer? än någon i mannaminne. Scenerna med resten av den prestigefyllda ensemblen (Morgan Freeman och Terence Stamp) känns mest som tv-spelsintron. Angelina Jolie övertygar dock. Hon har en stillhet i spelet som fascinerar och så kan hon ju det här med att slå an en stilfull pose med pistol i hand. Plus: coola tatueringar.
Timur Bekmanbetov fyllde ryska megasuccéer som Nattens väktare med politisk satir men lyckas inte behålla den udden i sin Hollywooddebut. Hans film låtsas på ett synnerligen sökt vis stå upp för hunsade kontorsslavar världen över, men lyckas inte ens kännas som en efterbliven kusin till Fight Club. Visst, det säger sig självt att en film där självförverkligande är att spränga splattiga hål i skallar lider av en uppriktig brist på respekt för mänskligt liv, men sin kärnpublik måste man väl ändå respektera?
