Nytappning konkretiserar hotet i Martinssons dystopi

Miljön tycks inledningsvis välbekant. Vi möter typexempel på sådana opersonliga offentliga rum som vi vant oss vid. Det kunde vara ett stort sjukhus, en finlandsfärja, en högskola, eller kanske ett förortscentrum, med just de foajéer, väntrum, samlingssalar, gallerior, hissar och rulltrappor som dagligen används på sådana platser. Men det är ett rymdskepp.

Där science fiction är en genre som ofta förknippats med det tysta och det kliniskt vita har Pella Kågerman och Hugo Lilja i filmatisering av Harry Martinsons rymdepos Aniara börjat i en annan ände. När tusentalet passagerare ska fraktas till Mars från ett allt mer obeboeligt jordklot blir det inte tyst. Farkosten – eller goldondern, som den kallas – Aniara är självfallet gigantisk och rymmer alla den mänskliga civilisationens funktioner. Kultur, restauranter och annan friskvård erbjuds resenärerna. Eller flyktingarna, uppbrottet tycks ha gått hastigt och många passagerare bär spår av katastrofer på sina kroppar. Några har ärr efter svåra brännskador i sina ansikten, andra har mist armar eller ben. Där finns dock ingen direkt tillgång till de planetspecifika upplevelser som passagerarna förknippar med Jorden. På Aniara finns ingen natur och inget dagsljus. Istället har de som så vill tillgång till Miman. Den är ett artificiellt väsen, kanske någon slags dator, med andliga dimensioner i all sin funktionalitet. Miman fångar passagerarnas minnen av Jorden. Den hjälper dem att återuppleva vattnet, luften och solen. Genom Miman kan de för en stund gå på en daggvåt gräsmatta eller möta vilda djur. Miman hanteras av Mimaroben (Emelie Jonsson). Jaget i Martinsons diktcykel är huvudperson också här. Hon är en ung kvinna utan familjeband och vänner, vars uppgift är att se till att de som söker sig till Miman får en tillfredsställande upplevelse. Miman ska inte återuppväcka trauman, utan ge användarna välmående genom rofyllda bilder av Jordens natur.

Ibland framstår Aniara som en kritik mot managementkultur och hälsoindustri. Självfallet rymmer den stora interplanetära migrationen också affärsidéer, farkosten har plats för allt vad geschäft heter. Såväl synd som sundhet kan köpas inne i Aniaras långa arkader. Mimaroben tror dock verkligen på sitt kall, hon är en hälsocoach som med övertygelse hjälper människor att nå frid. Hennes hyttkamrat Astronomen (Anneli Martini) är dock obeveklig i sin kritik mot lögnmaskineriet runt Aniara. När goldondern tappat sin kurs och planlöst glider ut i rymden är hon den första att avvisa allt det hopp om räddning som besättningen vill skänka resenärerna.

Kommunikation är en viktig dimension i Kågermans och Liljas filmatisering av Aniara. Det handlar om information och desinformation, men också om rumslighet. På goldondern Aniara har alla platser mist sin bestämning. I centrum finns rummet med Miman vars uppgift är att föra bort människor till sina individuella minnen. Där finns alla låtsasmiljöer och mellanrum vars funktion tycks nästan lika tillfällig. Och där finns Aniara själv på glid i en ändlös rymd. En gång sågs atomkriget som självklar fond för Martinsons dystopi, idag är klimathotet en lika självklar bakgrund. Men som denna film är gestaltad uppdaterar den på ett mer konkret sätt också den hotfullhet som Martinson såg i den samtida jordiska kulturen. nbsp; nbsp; nbsp;