Lågmäld kärlekshistoria i Fisksätra
Fishy av Maria Blom är något så ovanligt som en debutfilm av en regissör som redan har ett par biosuccéer bakom sig. Det var för att lära sig filma som dramatikern Maria Blom för några år sedan under producenten Lars Jönssons ledning iscensatte denna lågmälda kärlekshistoria i sin lilla etta i Fisksätra. Nu - efter framgångarna med Masjävlar och Nina Frisk - släpps Fishy så ut i offentligheten.
Det är naturligtvis svårt att idag inte läsa filmen (och lanseringen av den) mot Maria Bloms etablerade identitet som regissör. Samspelet mellan teaterns estetik - stilisering och dramaturgisk struktur - och pricksäker filmisk vardagsrealism har blivit hennes kännemärke. Redan i detta fem år gamla gesällprov märks dessa byggstenar.
Dessutom finner vi också här det fokus på lokalfärg som inte minst Masjävlar präglas av. Där svenska filmer i gemen utspelas i ett identitetslöst vakuum mellan storstad och Trollhättan, sätter Maria Blom istället geografin i centrum. Titelns Fishy är smeknamnet för Fisksätra. I denna bortglömda förort lever Danne (Daniel Gustavsson) och Milla (Paula McManus) inrutat och tryggt samboliv. När Milla åker till Sälen för hotelljobb och hippa innerstadstjejen Micka (My Bodell) hyr grannlägenheten rubbas dock cirklarna.
Danne blir Mickas ciceron i det sunkiga förortslivet. Mickas förundran och förakt inför bad taste och inför Dannes brist på visioner och drömmar bryts efter hand. Danne börjar å sin sida inse att livet kan vara något mer än tv och lokala pizzerior. Förälskelse spirar.
Hur då förhålla sig till detta högst omaka par? Upplagt för romantisk komedi? Eller för melodram? Skillnaden mellan de två genrerna kan uttryckas i termer av tid. I rom-kom är det aldrig för sent, medan snyftarens berättarstruktur oftast pekar på motsatsen: kärleken är som vackrast när den förhindras. Att det in i det längsta är svårt att genrebestämma Fishy innebär inte bara att Maria Bloms berättar oförutsägbart. Hon har också ett tonläge där vemod och träffsäker humor går hand i hand. I detta förstlingsverk finns å andra sidan en hel del stelhet som inte verkar medvetet stiliserande utan snarast andas filmskola och teknisk osäkerhet.
