Mer kvasifilosofi än charm
Det var i början av nittiotalet som föreställningar om historiens slut började bli populära. Efterkrigstidens geopolitiska dramaturgi hade rämnat, en mur hade fallit och en oändlig öppenhet väntade. Nittiotalsnostalgin i en film som The Wackness kan på ett spännande sätt både styrka och dementera denna nu halvt glömda historiefilosofiska tes.
Det är sommaren 1994 på Manhattan. Luke (Josh Peck) har just examinerats från High School och försörjer sig i väntan på College med att langa gräs. Han har alla den osäkra ungdomens klassiska problem: oförstående och olyckliga föräldrar, letargi, drogmissbruk samt (naturligtvis) ett oförlöst förhållande till flickor. Storyn går i korthet ut på att hans kund Dr Squires (Ben Kingsley), psykoterapeut och hippie, blir hans guide in i vuxenvärlden. Med i bilden finns också doktorns styvdotter Stephanie (Olivia Thirlby) som blir objektet för Lukes erotiska och romantiska drömmar.
Vad är då typiskt nittiotal? När man går ut från biografen är man faktiskt inte mycket klokare vad gäller den frågan. Visserligen kan enskilda detaljer i scenrummet - blandband, WTC-skraporna eller tjocka datorskärmar - försäkra oss om att tid har förflutit. Historien dog ju trots allt inte. Samtidigt finns i överflödet av hip-hop och taglines något halvhjärtat och desperat. Ett fåfängt försök att skapa en nostalgisk kult kring kulturuttryck som kanske aldrig kommer att bli lika synonyma med en specifik tid som med newyorkskt storstadsliv i allmänhet.
Annars är The Wackness en bitvis småtrevlig film som försöker vara en The Graduate för vår (?) tid. Också här finns en osäker ynglings sista ungdoms sommar. Här finns dock ingen Mrs Robinson eller Dustin Hoffman, men väl en ganska rolig Ben Kingsley som lever ut sin ungdoms ideal i en ny ungdomskultur som han har ack så svårt att greppa. Länge lever filmen på charm, melankoli och småskaligt berättande, men tyvärr tas gurun Dr Squires visdomsord till slut på lite väl stort allvar. Det blir lite för mycket kvasifilosofi för att sådan mer outtalad insiktsfullhet som en god komedi kan ge ska uppnås.
