Både roligt och romantiskt
När bred underhållningsfilm kommer i så här gediget utförande är risken för överdriven uppskattning överhängande. Sannolikt orsakas sjukdomssyndromet av bristande kvalitet i den samtida konkurrensen i kombination med en ansenlig dos längtan efter Hollywoods guldåder. Det må hur som helst vara hänt. Livet från den andra sidan bryter ingen ny terräng och hittar ingen egen nisch. Den profilerar sig istället genom att vara ultrakonventionell underhållning av bästa märke.
Mindre konventionell är talangen hos Ricky Gervais, mest känd som kontorschefen i det brittiska The Office. Inledningsvis är det hans syrligheter som lyfter filmen. Gervais spelar Bertram Pincus, en ofattbart surmagad tandläkare som hatar dumhuvuden - vilket i hans mening inkluderar större delen av mänskligheten - och bara vill bli lämnad i fred i sin glassiga lägenhet på Manhattan. En operationsfadäs senare har han begåvats med en ovälkommen förmåga att se spöken och snart hemsöks Pincus inte bara av levande människor. Den mest talföre av andar som söker hans hjälp är Greg Kinnears självgode Frank. Allt glidarkillen Frank ber om är en liten tjänst angående sin efterlevande fru, lyhört spelad av Téa Leoni.
Det är faktiskt en ganska sorgkantad historia, fylld av vemod och saknad. Framför allt är det ändå en romantisk komedi av klassiskt snitt och som - hör och häpna - både är romantisk och rolig. Den ger heder åt mallfilmen utan att tappa i omsorg om det finstilta och undviker mestadels de enklaste vägarna till skrattreflex eller tårkanal. Mycket av förtjänsterna vilar hos det säkra samspelet hos trion Gervais, Kinnear och Leoni. Alla tre har förmågan att sälja de sunkigaste av repliker men här har de fått material som gör deras talanger rättvisa. Regissören och manusförfattaren David Koepps känsla för komisk timing och känslomässig rytmik matchar skådespelarna föredömligt.
Visst blir det lite såsigt emellanåt, det blir det ju gärna i berättelser av det här slaget. Det understryks av sedvanligt smetig musiktapetsering (även om den här mestadels består av melankolisk gitarrpop, något som numera verkar ha ersatt både stråkorkester och känslor i var och varannan film och tv-serie). Det känns ändå alltid som att filmen andas och lever utan den där mekaniska manusrespiratorn som annars brukar vara så påträngande i filmer av den här typen. Koepp och hans skådespelare hyser en sådan uppenbar ömsinthet mot sina karaktärer att man inte kan annat än att välvilligt luras med varje steg på vägen. Även om det är lika mycket trots, som tack vare, att de tydligt talar om för oss precis hur vi ska känna.
