Moodysson mammutifierar Väst
Spelsajtsmiljonären Leo (Gael García Bernal) bor i en lyxvåning på Manhattan med sin hustru, akutkirurgen Ellen (Michelle Williams), den 7-åriga dottern Jackie (Sophie Nyweide) samt den filippinska nannyn Gloria (Marife Necesito). Under en affärsresa i Thailand drabbas Leo av lyxlivets tristess och ger sig ut på ryggsäcksäventyr. Han träffar Cookie, en prostituerad som blir hans sällskap under irrfärden på de thailändska stränderna.
Det är så mörkt. Jag ser ingenting, säger Jackie. Moodysson har alltsedan Fucking Åmål varit de yngres röst och uttryckt sin samhällskritik genom dem. Jackie är således den oskuldsfulla Indras dotter som tycker synd om människorna och som drömmer sig bort till andra planeter genom teleskopet och under planetariets duk. Hon försöker lära sig tagalog, nannyns hemspråk. Kanske har hon upptäckt skönheten i detta språk där ordet hiss inte existerar. Hon är samtidigt en del i det livspussel där globala problem såsom kolonialism, exploatering och klasskillnader skickligt vävs ihop med privata defekter på individnivå.
Alla figurer skildras med samma omsorg och kärlek. Ändå är det något som saknas och något som är överflödigt. Jag saknar den oförskönade brutaliteten i Moodyssons finaste filmstund, Lilja 4-ever. Samtidigt stör jag mig något på övertydligheten och kompositionen som doftar Babel på lång väg.
Ingenting skymmer dock det faktum att Moodysson, tillsammans med högpresterande skådespelare, borrar rakt in i sprickorna i ett samhälle där vi konsumerat och exploaterat till den grad att det har blivit tråkigt. Och samtidigt självklart. Kärlek och medmänsklighet är viljehandlingar. Där ligger de exploaterade ljusår före vår reifierade västvärld.
Destroy everything you touch dundrar Ladytron i soundtracket. I Moodyssonland förstör vi vuxna allt vi rör. Men så länge sexturismen existerar kommer konsumenterna att få tillräckligt mycket låtsaskärlek för att orka upprätthålla sina chimärförhållanden och offra sina barn för materiella begär.
