Ångerfull brottare
Randy The Ram Robinson var på 1980-talet en hyllad Wrestlingstjärna. Nu har tjugo år gått sedan storhetstiden, men han kan fortfarande inte förmå sig att sluta med sporten som sliter på både kropp och psyke. En dag faller Randy ihop i omklädningsrummet och vaknar upp på sjukhuset efter en hjärtattack. Aldrig mer wrestling lyder läkarens strikta order. Hjärtattacken blir en varningsklocka som får Randy att förstå vad han försakat genom åren, inte minst den förlorade dottern. Men det visar sig vara lättare sagt än gjort att ändra på allt i en handvändning.
The Wrestler är egentligen en ganska enkel historia, men den blir otroligt mångfacetterad genom att den är så välgjord in i minsta detalj. Alla karaktärer är välskrivna och välspelade. Sällan har en film lyckats få en att känna sådan medkänsla för en så osympatisk huvudperson. Det är nog Randys barnsliga charm, som framförs på ett strålande sätt av skådespelaren Mickey Rourke, som gör det omöjligt att inte känna med honom trots alla dåliga sidor.
I jämförelse med Aronofskys föregående filmer Requiem for a Dream och The Fountain är den här mycket mer jordnära. Tidigare har formexperiment av olika slag varit en stor del av behållningen. Nu är det istället en betydligt starkare historia och formexperimenten får stå tillbaka för en mer naturalistisk berättarstil. Aronofsky utnyttjar verkligen filmkonstens möjligheter på ett välavvägt sätt. Att göra filmen så lågmäld är ett mycket bra val och låter historien ta all den plats den förtjänar.
The Wrestler är en engagerande och rörande film som alla kan ha behållning av. Jag vågar redan nu säga att denna film med största sannolikhet kommer finnas med högt upp på min personliga topplista när 2009 års biopremiärer summeras.
