Ångerfull president
Mars 1977. President Nixon har sedan Watergateskandalen 1974 dragit sig tillbaka och letar efter ett enkelt sätt att skaka liv i karriären och tjäna snabba och stora pengar. TV-underhållaren David Frost erbjuder honom en astronomisk summa för att spela in material till en intervjuserie i fyra avsnitt. Resultatet är ett känt faktum. Nixon underskattade Frost. Han tvingades till en ursäkt till det amerikanska folket och erkände att han agerat oansvarigt och begått orätta handlingar.
Det är mycket i Frost/Nixon som gränsar till perfektion. Ron Howard bygger upp en så intensiv och rafflande dramaturgi att man stundtals håller andan, fastän slutet är känt. Manuset är briljant. Peter Morgan har en förkärlek till politiker (The Last King of Scotland, The Queen) och behandlar historiens kända gestalter med analytisk skärpa men också fantasifullhet.
Frost/Nixon är inte en sann berättelse. Historiska fakta blandas med fantasi på ett sätt som hela tiden tillför handlingen och karaktärsbygget nya dimensioner. Tidsandan fångas oerhört väl i alla miljöer och rekvisita och skådespeleriet är i absolut världsklass. Kanske kan Langella rentav snuva Mickey Rourke på Oscarstatyetten i år.
Ungefär som i Good Night, and Good Luck berörs frågor som rör medias roll, vikten av granskande journalistik, gränsen mellan sanning och lögn, skuld och oskuld, moral och omoral. Samtidigt tycks Howard vilja uppmärksamma parallellen till en annan, mer samtida, president som har minst lika mycket afghanskt och irakiskt blod på händerna som Nixon hade vietnamesiskt och kambodjanskt.
Ibland förskönas Nixon. Detta är dock en dramaturgisk nödvändighet för att balansen i kampen ska upprätthållas. Howard faller aldrig i Oliver Stone-fällan där gestaltningen många gånger övergår i ren beundran. Nixon kollapsar slutligen under Frosts frågor. Och i den stunden framträder hans sanna jag, en folkmördare som slapp åtal endast på grund av Gerald Fords utfärdade amnesti.
