Triumf i konventionellt filmskapande
Gus van Sants Milk dyker upp på våra biografer närmast färdigkramad. Med aktualitetspoäng ihopsamlade från Barack Obamas hoppfullhetsretorik och kontroversiella val om samkönade äktenskap är det inte svårt att förstå varför filmen nu står inför den glittrigaste av galor med en drös nomineringar. Amerikanerna gillar sina biografiska framgångssagor, även när de slutar i ond, bråd död.
Att Harvey Milk skulle sluta sina dagar för en mördares kula tycks ha stått klart för honom själv tidigt. Det berättar han själv för oss i filmens inledning. Milk var tjänstemannen som sadlade om och blev gayaktivist och sedermera USA:s första öppet homosexuella politiker av rang. Filmen följer honom från hans flytt till San Fransciscos gaykvarter i början av 70-talet till hans sista dagar i kommunstyrelsens korridorer, åtta år senare.
I allt väsentligt är Milk en djupt traditionell biopic. I den dramatiserade skildringen av en verklig persons uppgång och fall finns det en inneboende prydlighet som sällan avviker på vägen mellan A och B. Den sanning man väljer att berätta går igenom fullständigt förväntade berg och dalar på väg mot ett slut vi redan känner till. Känslosvallningarna sitter förvisso där de ska, både på duken och i salongen, men däremellan tenderar det att bli lite långrandigt.
Bäst fungerar filmen som tidsdokument. Kulturströmningarna i det kalifornska70-talet och livet i San Francisco skildras med en doftrikedom och temperamentsfullhet som resten av filmen lider svår brist på. Och ändå uppväger Sean Penns Harvey Milk det mesta. Hans naturliga och nedtonade spel är befriat från onödiga krusiduller. När berättelsen hotar att gå under av typiskhet är det hans värme och bitskhet som gör Milk personlig och värd att minnas.
Jämfört med van Sants halvabstrakta stämningsbiografier om Columbine (Elephant) och Kurt Cobain (Last Days) så är Milk en triumf i konventionellt filmskapande. Verklighetens Harvey Milk klippte håret och skaffade kostym för ett bredare tilltal. Gus van Sant verkar ha resonerat på samma sätt med sin välkammade film. Hur välgjord Milk än är så är det inte utan att man saknar det poetiska kynnet från förra årets mästerliga Paranoid Park. Att man förstår syftet med anpassningen hindrar inte att man kan beklaga behovet av den.
