Clintan gör upp med sig själv
Clintan drar på sig actionstället igen - och den här gången rensar han upp i förorten Om inte den meningen utövar en nostalgisk dragningskraft på dig är nog inteGran Torinodin film. Å andra sidan, om du verkligen blir exalterad av raden så kan du nog räkna med att bli besviken. Häri ligger paradoxen. Dagens Eastwood försöker tillfredsställa alla, men gör ingen glad.
I vad som känns som hans sista roll, åtminstone i actionfacket, spelar Eastwood den buttre krigsveteranen Walt Kowalski. Nybliven änkling och pensionär, har Walt inget bättre för sig än att sitta på sin förfallna veranda i sitt förortsområde och dricka bärs och rossla okvädningsord till alla som kommer förbi. Han har inget till övers för någon, allra minst sina koreanska grannar. När ett kriminellt gäng övertygar grannpojken att försöka stjäla gubbens omhuldade klassikerbil är det självfallet något de sent ska ångra.
Tematiskt har ångerfullhet blivit en av huvudingredienserna i Eastwoods filmer alltsedan den revisionistiska västernfilmenUnforgiven för femton år sedan. Den magnifika filmen ses som en uppgörelse med västernmyten och våldets mekanismer, något som utvecklades i den likaledes lysande Mystic River. Även Gran Torino sätter temat till förgrunden och fortsätter Eastwoods dekonstruktion av sin hjältestatus. Walt Kowalski skulle kunna vara en pensionerad Dirty Harry och det är lätt att se hans inkrökta rasism som en kommentar till den högervridna skjut först ställ frågor sen-mentalitet i denna och dussintalet andra Eastwood-klassiker. Så visst förstår man att Eastwood ser chansen till både en avbön och ett avslut med den här filmen.
På sistone verkar dock Eastwood istället ha gått på en annan myt om sig själv, den om sig själv som Vår Tids Store Amerikanske Filmregissör. Det kunde spåras redan häromåret i Million Dollar Baby och är lika hämmande i Gran Torino. I stället för att, som tidigare, låta filmernas tankegods ligga smakfullt under texten så paraderar pretentionerna här på öppen gata i full mundering. Det blir övertydligt och stelt när Eastwood överger genren för att hamra in sitt budskap. Han har alltid arbetat i tydlighetens skola så kanske hade det varit förlåtligt om Gran Torino i övrigt hade varit en sedvanligt god lektion i effektivt filmberättande. Dessvärre går Eastwood alltför ofta vilse mellan scenerna och i personregi. Förutom Clintan själv så övertygar ingen av skådespelarna och beslutet att besätta de viktigaste rollerna med halvamatörer är svårbegripligt. Behandlingen av ämne och miljö känns ofta lika hopplöst förlegad som filmens huvudfigur. Det må ligga i linje med filmens idé men det gör det inte roligare att beskåda.
