Konsekvent om missbruk

I skuggan av värmen är en synnerligen mörk och tragisk historia om Eva som sedan tonåren varit beroende av heroin. Hon har spenderat två år på behandlingshem utan resultat, hon faller ständigt tillbaka i sitt missbruk. Hon gör allt för att dölja missbruket för sin omgivning och tvingas leva ett minst sagt svårbemästrat dubbelliv. När polisen Erik kommer in i hennes liv ställs allt på sin spets och väggarna mellan hennes världar rivs ner.
Det är sällan man ser filmer som på ett så konsekvent sätt behandlar missbruk och dess följder som I skuggan av värmen. Det finns inte många scener i filmen där missbruket eller drogerna inte är i fokus. Efter en stund blir det på gränsen till för mycket, men samtidigt måste man beundra modet att vara så konsekvent. Det som gör filmen uthärdlig är bland annat det goda skådespeleriet inte minst av Malin Crépin som spelar Eva på ett mycket trovärdigt sätt.
Tyvärr blir det konsekventa berättandet till slut en belastning för filmen och lite av identifikationen uteblir. Det finns scener där man känner väldigt starkt med personerna i filmen, men det är lite för sällan för att det ska fungera fullt ut i den här typen av film. Man skulle vilja känna hela tiden och vara med i skeendet från början till slut.
I skuggan av värmen är mycket väl genomarbetad visuellt. Varje bild känns genomtänkt in i minsta detalj. Många välfotograferade bilder, inte sällan närbilder i motljus, och betydelsebärande visuella metaforer gör det till en fröjd att se på filmen även om bilderna ibland gränsar till det typiska. Här märks fotografen Gösta Reilands bakgrund som musikvideo- och reklamfilmsregissör.
Det är roligt att se en film där man trots det brännande ämnet bemödat sig att jobba så mycket med det visuella. Många regissörer hade förlitat sig för mycket på historien och sedan saknat idéer för hur det hela ska skildras i bild, men inte Beata Gårdeler. Det gör I skuggan av värmen till en klart godkänd långfilmsdebut.