Lyckat mot alla odds
Finns det något tristare än högdragna filmatiseringar av kända romaner? Ni vet, stela kostymdramer där det antingen pratas för mycket (orden fanns ju redan där, liksom) eller för lite, och skådespelarna lämnas att i tysthet utstråla själslig vånda medan regissören koncentrerar sig på dekoren. Efter att framgångsrikt ha återlanserat lösnäsor på film i The Hours så är Stephen Daldry nu tillbaka med ännu en fnösketorr adaption av en modern klassiker som är på tok för litterär för sitt eget bästa. Så verkar det åtminstone till en början i The Reader och då ska man ändå veta att anrättningen är rejält uppiffad med heta sexscener mellan Kate Winslet och en atletisk tonåring.
Michael Berg, som han heter i filmen liksom i Bernhard Schlinks förlaga, är bara femton år när han blir sjuk på väg hem från skolan en dag i det sena femtiotalets Berlin. Han tas om hand av Winslets spårvagnskonduktör och den intensiva relation som utvecklar sig mellan Michael och den mer än dubbelt så gamla Hanna består av idel sängövningar. När de inte har sex så läser Michael högt för Hanna, alltifrån Tintin till Homeros. En dag står Hannas lägenhet tom och hyresgästen har gått upp i rök.
Eftersom filmen är uppbyggd av återblickar så vet vi att relationen med Hanna har en förödande effekt på Michaels liv. Vi vet bara inte riktigt hur eller varför och Ralph Fiennes blekt hålögda uppenbarelse som den vuxne Michael är inte till mycket hjälp. Han utstrålar mest inre tomhet och det är som vanligt sådär måttligt kul att se på. Hannas återkomst kommer med mörka hemligheter och berättelsen tar sig an stora frågor om skuld, skam och, inte minst, det tyska nationaltraumat.
Det är en ambitiös, för att inte säga våghalsig, satsning att närma sig ett så laddat historiskt ämne som sviterna efter andra världskriget på det här viset. Verklighetsbakgrunden riskerar att reduceras till en kittlande dramatisk fondvägg. Nästintill dumdristigt är det dessutom när man till råga på allt radar upp några av kostymfilmens klassiska felsteg: ålderssminkning av den gamla usla sorten man inte trodde gick att uppbringa längre, alltför välputsade kulisser med splitterny rekvisita och engelsk dialog med varierande grad av dålig tysk brytning. Kort sagt, oddsen är inte i den här filmens favör.
Än mer anmärkningsvärt är då att Daldry faktiskt ror det hela i hamn och den kraft han gör det med. Förvisso har han draghjälp av Kate Winslet, en skådespelerska som kombinerar känsla och förnuft bättre än de flesta. Hon bottnar i filmens egendomliga melodramatik och hjälper till att ta ner dramat på ett personligt plan. Sakta letar sig filmen inåt, och intressant nog börjar det när den någonstans på mitten vidgas av sina historiska anspråk. Det utvecklas till en spännande växelverkan mellan små och stora brott och filmen blir angelägen och intim på riktigt. I slutändan blir The Reader allt annat än en stel filmatisering. Istället är det en stilla brinnande framställning av isolering, bräcklig kommunikation och om hur vi rättar in oss i leden. Sådant är inte mindre aktuellt idag.
