Själfullt om soul
Det är en kitslig fråga att recensera dokumentära personporträtt. Är det filmen eller personen man bedömer? Fallet Am I Black Enough For You om Billy Paul är dock mindre problematiskt i detta avseende. Enbart tilltaget att lyfta fram denna halvt bortglömda soulartist från Philadelphias gyllene sjuttiotal är värt en eloge. Det är dessutom en i högsta grad njutbar och tankeväckande film.
Göran Olsson närmar sig Paul och hans musik med en finstämd närgångenhet. En dokumentär kan grovt räknat inta tre olika förhållningssätt inför verklighet och åskådare: en naivt didaktisk och objektivistisk hållning där filmskaparens sanning explicitgörs genom till exempel en berättarröst; en motsatt strategi att istället visa sig så lite som möjligt och snarast blott observera världen; samt slutligen en mer självreflexiv strävan att synliggöra den ofrånkomliga subjektiviteten som interaktionen med verkligheten innebär.
Olsson rör sig subtilt mellan de två senare strategierna. Länge håller han sig helt i kulisserna. Det är Billy Pauls röst som får tala, i ord och ton - ofta till utsökt stämningsskapande bilder från ett nattligt Philly. Däremellan ger låtskrivaren Kenny Gamble en musikalisk och politisk bakgrund till Pauls korta tid på toppen, medan ett par yngre svarta artister berättar om vad han betyder idag. För att vara en långfilmslång biografi kan de återkommande hållpunkterna synas vara få.
Just koncentrationen - på Paul själv och hans hustru Blanche, samt på musiken - är dock filmens styrka. I samtalen blir också regissörens roll mindre undanskymd allteftersom. Filmens titel är tagen från Göran Olssons egen favoritlåt - den militanta black power-sång som följde upp megahiten Me and Mrs Jones 1972. Billy Paul och hans fru är inte eniga - inte med varandra och inte med Olsson. Filmens tätaste scener kommer när skivan som inte gjorde Billy Paul till stjärna tas upp. Am I Black Enough for You må ha nått kultstatus bland en yngre generation svarta musiker. För paret Paul är den ännu ett sår - ett uttryck för skivbolagets strävan att sätta artisterna i kampens tjänst.
Här blir Olssons dokumentär en högst politisk film, som genom att låta en handfull personer resonera kring en enda låt lägger en rad attityder till svarthet och vithet i dagen. Dessutom får vi en intressant historielektion om hur den till synes kanske så slickade 70-talssoulen fyllt väl så politiska funktioner som vår svenska progg. Slutligen får vi också höra en röst som går utanpå det mesta.
