Slätstruken Norgehistoria
Norge har en betydligt mer våldsam modern historia än Sverige. Den svenska neutralitetspolitiken må kanske ha fredat landet från tysk ockupation, samtidigt har den också följts av en lätt nationell skamkänsla. Skillnaderna mellan de gamla brödrafolkens respektive öden blir tydlig när en film som Max Manus tar sig över kölen,
Max Manus är en av de stora hjältarna i det norska motståndet. Filmen som bär hans namn följer kampen mot tysken från inmarschen i april 1940 till krigsslutet. Vi ser Manus (spelad av Aksel Hennie) trycka stenciltidningar, placera ut bomber och planera attentat. Runt honom samlas (och dör) andra unga män, alla lika humörfriska och engagerade. Vi ser också ett militärt träningsläger i Skottland och den internationella spioncentralen Stockholm framställd i lätt övertydlig fyrtiotalsdräkt.
Över miljonen har sett Max Manus i hemlandet. Imponerande mätt mot en befolkning på knappt fem miljoner, och den största inhemska biosuccén på decennier. Av de inte så få norska filmer som nått mig som flitig filmåskådare tror jag dock att ingen har tilltalat mig mindre än denna film. Här föreligger alltså en diskrepens som är intressant. Är det min svenska skuld som ger sig till känna, eller är jag helt enkelt avundsjuk på en nationell samhörighet som jag är utestängd från som icke-norrman?
Begreppet tilltala har en dubbel betydelse. Å ena sidan handlar det om estetik (eller smak), å andra sidan om det kommunikativa. Max Manus är för det första en tämligen slätstruken film i visuellt och dramaturgiskt avseende. Visst finns här storslagna scenerier och viss spänning, men ofta dominerar styltig dialog och stelt kameraarbete beledsagat av påträngande musik och berättarröst. Allt indränkt i förskräckligt artificiellt och kallt ljus.
Att tilltalas av en film innebär dock inte bara att tycka om eller inte. Max Manus är inte bara tråkig, den angår mig helt enkelt inte. Jag är ovan vid att fält som nationalism och maskulinitet lämnas så oproblematiserade som här. Lika ovant är det att idag se filmer om andra världskriget som undviker att fokusera på moral och etik, eller som låter bli att ställa frågor om sanning och lögn. Hjälten Max Manus sak framställs snarare som värnandet om det egna landet än som kamp mot förtryck i mer generella termer. Filmen Max Manus sak kunde varit att i efterhand lyfta fram denna problemtik, eller åtminstone att reflektera över minne och historia. Nu får vi istället ett pojkboksäventyr förklätt till ockupationsdrama, med hjältens alkoholbruk och självömkan som bekräftande brasklappar. Som nationell rit fungerar det tydligen, som film övertygar inte Max Manus.
