Lättsmält nutidshistoria
Minnet av Woodstock fyller fyrtio i år. För att illustrera tidsavståndet: det sägs att gamle skräckfilmsregissören Fritz Lang mot slutet av sitt liv planerade att göra en film om hippierörelsen. När man ser Ang Lees iscensättning av Woodstockfestivalens publikhav är det också lätt att förstå hur skaparen av Metropolis kunde lockas av tanken att visualisera det sena sextiotalets kollektivitet och ungdomskultur. Sannolikt skulle Lang ha belyst minst lika många skrämmande som emanciperande och livsbejakande aspekter av revolten. Lee har dock blundat för eventuella skuggsidor i sin film.
I Taking Woodstock dominerar alltså det ljusa. En folkmassa på en halv miljon ges inga otäcka övertoner. LSD-tripperna ger inga mardrömmar, utan visualiseras i drömsk sensualism. Kärleksgenerationen är precis så fylld av fred och förståelse som de säger sig vara. Ang Lee säger sig själv ha velat ge en ljus motvikt till sin svarta sjuttiotalsbild i Ice Storm - här ser vi kvällen före baksmällan.
Gott så, men kanske kan man också förklara det lite naiva tilltalet med filmens litterära förlaga. Elliot Tibers självbiografiska skildring av hur han sommaren -69 tog över festivalen som ingen ville ha, är ju inte bara en tidsskildring utan också en berättelse om ett privat uppbrott. Elliot (Demetri Martin) driver ett sjabbigt konkursfärdigt motell tillsammans med sina föräldrar. När han hör att några grannstäder nobbat att ta hand om en gigantisk musikfestival kontaktar han arrangörerna och lyckas få en lokal mjölkbonde att hyra ut sin mark för evenemanget.
I Ang Lees version får Tibers berättelse feel-goodfilmens dräkt. Precis som i vilken komedi som helst om omöjliga uppdrag ser vi hur det exceptionella genomförs. Samtidigt får vi kulturkrockar och generationskonflikter på köpet. Bönder och andra locals får möta den stora världen. Sexuella identiteter ifrågasätts och etniska grupper och generationer ställs mot varandra. Huvudpersonens judiska familj tillskrivs en överdos av stereotyper - något som kanske går till överdrift i skildringen av moderns fixering vid penningen och familjen.
Om de misogyna och smått antisemitiska inslagen kan störa finns annat som väger upp. Ang Lee målar med lätt hand upp en tidsbild som lånar lika mycket från samtida mediematerial (inklipp om månlandning och Vietnam) som från Mike Wadleighs klassiska dokumentär om festivalen från 1970, vars split-screenteknik flitigt nyttjas. Vill man få till livs något av den musik som spelades ska man se den istället. Vill man ha lite lättsmält 1900-talshistoria i tilltalande form är Taking Woodstock nog högst njutbar. Samtidigt är dess fokus på upplevelseproduktion och queerness mer 2009 än 1969, men så är det väl allt som oftast med historia på film. Den säger lika mycket om sin samtid som om den tid som skildras.
