Vacker fotbollspoesi

Allting snurrar i den fotbollstokige brevbäraren Eric Bishops liv. Redan i den första scenen i Looking for Eric slängs vi in i en av huvudfigurens panikattacker. I övrigt är hans styvson inblandad i kriminell verksamhet och han har stora svårigheter att få en god relation till sin exfru Lily som han fortfarande håller kär.
På Erics vägg hänger en affisch av en annan Eric, nämligen fotbollslegenden Cantona. Brevbäraren pratar gärna med Cantona om sina bekymmer. Och en dag står plötsligt ikonen i hans sovrum. Först blir brevbäraren chockad men snart har de två männen rökt varsin joint och påbörjat sina terapeutiska diskussioner där Cantona berättar hur Eric ska få ordning på sitt liv.
Ken Loach dissekerar åter den engelska arbetarklassens hårda vardag och trassliga familjerelationer med realistiska bilder. Mitt i eländet lyckas dock regissören, som så ofta tidigare, berätta en sällsynt varm och engagerande historia. Själva hjärtat i filmen är relationen mellan Eric B och Eric C. Fransmannen lär sin engelske vän att våga säga nej och att lita på sina vänner. Loach tycks här vilja hylla kollektivets kraft och han lyckas utan att det blir pretentiöst.
Åskådaren bjuds på ett stort antal underbara scener med en sprudlande värme och ärlighet. Det är i den ärligheten Loach lyckas väva in en tragikomisk ton som aldrig känns krystad. Paul Lavertys manus innehåller en hel värld av sinnrika detaljer. Figurerna känns alltigenom trovärdiga och castingen är fläckfri in i minsta biroll. Cantona är faktiskt helt suverän. Han är lika naturligt rolig här som han var på presskonferenserna under sin aktiva karriär.
Looking for Eric är förmodligen den bästa och mest otraditionella fotbollsfilmen som gjorts. För United-fans finns en hel del ögongodis när Cantonas många stunder av perfektion spelas upp. Men det är ingen film om sporten i sig, utan snarare om fotbollen som social mötesplats och ett forum där man kan förenas och glömma livets grå vardag för en stund. A-kurs för huliganer.