Vek kritik av medelklassen
Att satiriskt nagelfara inskränkt småborgerlighet har varit ett kärt nöje för de berättande konstarterna lika länge som vi västerlänningar rört oss i något som liknat en modern offentlighet. I Det enda rationella har den idyll som i genren obönhörligt måste slås sönder placerats i äktsvenskaste miljö. Pappersbruket, kyrkan, go-cartbanan och sjöboden är noderna i Erlands (Rolf Lassgård) och Sven-Eriks (Claes Ljungström) liv. Deras fruar Maj (Stina Ekblad) och Karin (Pernilla August) jobbar på skolan.
Det som berättas är en av de allra äldsta historierna. Det är förbudet mot begäret till nästans hustru som överträds. Det ironiska i detta fall är att den som faller är Erland, som tillsammans med Maj leder äktenskapsskola i kyrkans regi. Extra prekärt är att det är skyddslingen Sven-Eriks hustru som är föremål för den uppblossande passionen. För en rekorderlig svensk karl finns dock inga problem som inte kan lösas med rationella medel. Erlands rationella lösning är att hela fyrväpplingen flyttar samman tills hans och Karins förälskelse är överstånden.
Att detta inte är en helt lyckad metod för att bibehålla balansen behöver väl knappt sägas. Det enda rationella blir en mörk nidbild av en svensk vardag där jargongen från terapi, kick-offer och team-building tycks ha ersatt omdömesförmågan. Det är en bisarr värld som Bergmark (och manusförfattaren Jens Jonsson) träffsäkert målar upp. En värld där hela livet har blivit en sfär som väntar på beskäftiga coacher och åtgärder från Previa.
Den film som ska iscensätta denna nya sköna värld lever dock inte upp till den goda idén. Historien vacklar mellan uppskruvad satir och utlevande drama - och drar alldeles för många växlar på Rolf Lassgårds figur. Erland är mannen som filmskaparna säkert tänkt sig att alla älskar att hata. Den egocentriske ledarfiguren som ser alla och som alltid har en lösning, men som med låtsad medkänsla hela tiden gynnar sina egna intressen. Enerverande rollfigurer har tyvärr - hur träffande de än är - en tendens att trötta ut åskådaren. När storyn väl är etablerad blir det hela ganska tråkigt.
En svensk partiledare har nyligen fått för sig att kritik av medelklassliv skulle vara ett både nytt och socialistiskt påfund. Jag vet inte om denna film platsar på Hägglunds svarta lista. Däremot kan den väl - oavsett sina fel och brister - tjäna som ännu ett belysande exempel på hur en reflekterande hållning inför vanliga hederliga människors sätt att leva är en given och fruktbar förutsättning för var och varannan berättelse med ambition.
