Distanserad kärlekshistoria
Säg romantisk komedi och de flesta associerar till förutsägbara må-bra-historier som bjuder på en stunds igenkänning och lättsmält underhållning. 500 Days of Summer hamnar inte riktigt i den genren. I bruten kronologi berättas historien om den något timide Tom Hanson (Joseph Gordon-Lewitt) som är utbildad arkitekt men arbetar på ett vykortsföretag. Där arbetar även Summer Finn (Zooey Deschanel) som blir objekt för Toms begär. Dessvärre tror hon inte på kärleken. Men ingen romantisk film utan ett par. Summer släpper in Tom och de två utvecklar en relation som dock får en vändning då de ser Mandomsprovet som Tom anser vara en sann kärlekshistoria.
Det finns många element i den här berättelsen som är på plats. En skön indievibb präglar en skildring som håller sig till det lilla formatet utan många av de traditionella och tröttsamma Hollywoodklichéerna. Deschanel gör sin Summer med fin inlevelse och stor charm och slutscenen bjuder på en kul twist. Och ändå berörs jag inte. Det kan bero på den onödigt tilltrasslade kronologin eller på Keanu Reeves-kopian Gordon-Lewitt som är precis lika platt som sitt original. Men det kan också bero på att berättandet är så distanserat att man aldrig tillåts lära känna figurerna på riktigt.
Jag uppskattar cynismen som bubblar under ytan och gläds åt att manuset inte innehåller den fejkade klanthumorn och de billiga skrattutlösarna som annars verkar vara obligatoriska i de här filmtrakterna. Men det finns ett motstånd och en brist på lekfullhet i framställningen som aldrig släpper. Och tyvärr sätter denna tröghet krokben för hela historien.
500 Days of Summer är ett hyggligt försök inom en annars sällsynt underavdelning till den romantiska komedin. En Mark Ruffalo eller John Krasinski hade kanske fått den manliga huvudrollen att svänga bättre. Se dock klassiska Annie Hall eller Richard Linklaters helt makalösa Before Sunrise och uppföljaren Before Sunset för att påminnas om hur genren ser ut när den utförs med perfektion.
