Moore hyllar Europa
Med filmer som Roger Me, Bowling for Columbine, Fahrenheit 9/11 och Sicko har Michael Moore charmat en hel värld med sin tragikomiska granskning av det amerikanska samhällssystemets vansinnigheter. I Capitalism. A Love Story är det finanskrisen som granskas. Moore försöker hitta orsakerna till vad han kallar det största rånet i USA:s historia, det vill säga när amerikanska medborgares skattepengar investerades i högriskaffärer.
Moores senaste film är effektiv och regissören står stadigt på den enkla människans och demokratins sida. Man hinner gråta, bli förbannad och skratta så man faller av stolen under de två timmar som filmen varar.
Emellertid är berättandet inte så objektivt eller vetenskapligt korrekt alla gånger. Kapitalismen likställs nästan uteslutande med ondska. Moore uppfinner, vänder och vrider på sanningar som de passar honom och plockar in exakt de pusselbitar som behövs för att föra en slagkraftig, antikapitalistisk propaganda. På bio visas just nu även de svenska storverken Videocracy och Bananas * som är två betydligt mindre vridna och mer journalistiskt granskande dokumentärer.
Moores film riktar sig i huvudsak till en amerikansk publik varför vissa inslag känns konstiga för en svensk. En del påståenden är rentav felaktiga. Moore hyllar Europa som rättigheternas världsdel och skildringen av skillnaderna mellan vår kontinent och USA är mer show än faktautredning. Vänstervridna teoretiker, präster och biskopar blir bedömare av kapitalismen vilket inte alltid är nyanserat eller ens relevant. Jag önskar också att Moore hade påpekat skillnaderna mellan socialism och kommunism som i USA verkar ses som samma ideologi bland allmänheten.
Men oavsett vad man tycker om regissörens metod och ärende är Capitalism. A Love Story en mycket sevärd angelägenhet och en mer ovetenskaplig släkting till dokumentären The Corporation, Chomskys bok Profit over People och Naomi Kleins verk No Logo och Chockdoktrinen.
