Mystisk och betvingande
Jag har ingenting att säga. Bara att visa. Så inledde kulturkritikern Walter Benjamin sin berömda rundmålning över 1800-talets Paris. Utan likheter verken emellan i övrigt kunde Benjamins fras kanske också tjäna som ingång till Apan, och till Jesper Ganslandts estetik. Både i Farväl Falkenberg och i denna nya film har hans filmberättande ett registrerande drag. Händelser, som tagna ur verkligheten, presenteras för åskådaren utan att vi egentligen får veta så mycket om dem.
Här handlar det om ett hemskt brott. Vad som hänt svävar vi dock länge i ovisshet om, vi får egentligen aldrig riktigt veta. Och varför, det är en fråga som Apan inte lägger sig i närheten av att besvara. Vi möter en man - spelad av Olle Sarri - i ett kaotiskt skick. Blodig, smutsig och medtagen lämnar han ett hus (hans hem?) för att ta sig till sitt arbete som bilskolelärare. Undan för undan kommer vi att inse vad som skett.
Ambitionen att upprätthålla det normala i en abnorm situation skapar en osäker atmosfär. Precis som i Farväl Falkenberg känner vi igen vår vardag. En körlektion, en tennismatch, ett villaområde. Det är blodet, och Olle Sarris stillsamt stela desperation, som skapar oro. Ljus från en mulen hösthimmel eller från gatlyktor faller på huvudpersonens slitna bruna skinnjacka. Vi ser honom bete sig allt mer instabilt i välbekanta situationer - ett besök på byggvaruhuset, ett glas vin hos mamma.
Det våldsbrott som sannolikt har skett - och som vi ser förfärande spår av - får aldrig någon förklaring. Vi får bara följa en förövare, vi får aldrig tillfälle att förstå honom. I en samtid vars offentliga samtal lever på förklaring och orsak är Apan befriande i sin brist på pedagogiskt tilltal. Inte minst i relation till all annan nutida film om kriminalfall - som ju serverar oupphörliga hypotetiska samband mellan brott, brottslingar och samhälle - står Ganslandts film ut.
Sedan finns i Olle Sarris rollgestaltning naturligtvis ett helt universum av potentiella betydelser. Ensamhet, skuld och förlorad kärlek vidhäftar hans plågade ansikte och hans planlösa vandring genom ett mörkt och fientligt stadslandskap. Apan är film som bjuder motstånd - både med sin brist på berättande och genom sin brist på tydlig värdegrund. Där Farväl Falkenberg med sin sorgsna melankoli ändå erbjöd en stämning att försjunka i, lämnar Ganslandt denna gång åskådarna ensamma med en bottenlös tomhet. Det må vara svårt att tycka om - men väl så betvingande i sin hypnotiska konsekvens.
