Effektiv sovrumsdramatik
Det senaste tillskottet i genren paraskräck heter Paranormal Activity och är israelen Oren Pelis manus- och regidebut.
Katie och Micah är nyinflyttade i en amerikansk förortsvilla men har svårt att sova på nätterna på grund av mystiska ljud. De anlitar ett medium som dock snart visar sig vara oförmögen att hjälpa dem. För varje natt de tillbringar i huset förvärras de nattliga oljuden och snart befinner sig paret mitt i en mardröm av skrämmande ljud och dörrar som oförklarligt öppnas och stängs. Mer skrämmande är att de har allting inspelat på film.
Inte sedan Blair Witch Project har en film hajpats så i USA. Med en inspelningsbudget på blygsamma 15 000 dollar har Pelis verk redan spelat in över 34 miljoner dollar och självaste Steven Spielberg har gått in med muskelkraft för att lansera filmen internationellt.
Som film är Paranormal Activity ett effektivt kammarspel. Med skakig handkamera och i en igenkänningsbar hemmiljö blir verklighetskänslan starkt påtaglig och som åskådare börjar man nästan omgående känna empati för figurerna. Filmens kanske främsta styrka är skådespeleriet. Den kvinnliga huvudrollsinnehavaren uppvisar en imponerande naturlighet som i högsta grad suddar ut gränsen mellan verklighet och fiktion. Och överlag är realismen i filmen suverän, från förtexten till skådespelarna som för övrigt kallas vid sina riktiga namn.
Ur narratologisk synvinkel är filmen extremt noggrant genomförd enligt dramaturgins klassiska spänningskoncept. Åskådaren får nämligen uppleva skräcken i två omgångar: först genom att bevittna händelserna i de nightshots som registrerar sovrumsdramatiken och sedan samma klipp igen tillsammans med offren när de kollar igenom det inspelade materialet. Det är ett oerhört effektivt drag som skapar en ständigt stegrande närhet till situationerna.
Paranormal Activity måste ses som ett väl genomfört projekt och ett bevis på att dramaturgisk skicklighet kan utföras med små medel. Den klart bästa och psykologiskt sett tätaste skräckisen sedan Eden Lake.
