CIA infiltrerar majsbranschen

Filmer om infiltratörer följer ofta en ganska fast mall. Det finns många typiska ingredienser som måste bakas in och det hela ska följa en viss dramaturgi. Men när Steven Soderbergh gör film är det sällan efter en mall. Han är en av få som verkar inom amerikansk mainstreamfilm som faktiskt lyckats behålla något av en egen röst, även i sina mest publikfriande filmer.
The Informant är på de flesta sätt en engagerande film. Det är mycket tack vare den spännande huvudpersonen Mark Whitacre som spelas på ett strålande sätt av Matt Damon. Filmen tar till en början formen av en ganska traditionell infiltratörsfilm där Whitacre hjälper CIA att avslöja kartellbildning i majsbranschen. Soderbergh utnyttjar att vi åskådare känner igen filmtypen och förleder oss att tro att vi ser något annat än vad vi gör. Istället för att följa mallen tar filmen ständigt nya oväntade vändningar.
Whitacre är en figur som ingen kan lita på. Han är en professionell mytoman och kan utan att blinka förleda alla i sin omgivning. Det är omöjligt att se när han ljuger. Vi åskådare får följa med på resan och vet aldrig mycket mer än de i Whitacres närhet. Tillslut kan varken vi eller filmens karaktärer lita på något, lögnerna och skuggridåerna blir till en bottenlös avgrund.
The Informant har rakt igenom en härlig retrokänsla. Scenografin är imponerande och musiken förhöjer känslan. Minsta biroll i filmen är oerhört välspelad. Scott Bakula som CIA-agent är särskilt värd att nämna. Här samspelar alla delar för att nå ett närmast prickfritt slutresultat. Det är helt enkelt en mycket genomarbetad film.
Filmen är till stora delar mycket underhållande, på ett liknande sätt som Oceans Eleven i sina bästa stunder, men har också en mer allvarlig sida. Det är intressant att porträttet av Whitacre är så oberäkneligt och ständigt ändrar karaktär. Porträttets djup och mångsidighet gör filmen både komisk och tragisk. Soderbergh har än en gång lyckats göra underhållande och rolig film som samtidigt har något att berätta.