Reklamfilm utan produkt

Lasse Hallströms karriär i Hollywood har utan tvekan varit lyckad. Han har alltid jobbat med välkända skådespelare och med historier som berör. Han har hela tiden gjort välgjorda filmer i Hollywoods mittfåra. Men att plöja i mittfåran medför också att det hela blir ganska tråkigt. Hans filmer försöker på välkänt Hoolywoodmanér passa alla.
Hallströms nya film ”Hachiko – en vän för livet” är tyvärr inget undantag. Filmen är baserad på en sann historia om en övergiven hund i Japan som togs om hand av en godhjärtad man. När mannen dog stod hunden och väntade på honom vid tågstationen i nästan tio år. Nu finns en staty av hunden på den plats han väntade på sin husse. Hallströms film är inte den första som porträtterar denna historia, det finns en japansk föregångare från slutet av 1980-talet.

Den japanska historien har i Hallströms amerikanska tappning många likheter med Disneys sentimentala spelfilmer för barn. Det finns ett slags konstruerat skimmer över hela filmen som känns väldigt typiskt Disney. Precis som i Disneyfilmerna slår till slut det sentimentala över och blir närmast ansträngande. Det blir överdrivet amerikanskt, nästan som en reklamfilm för hundmat.
Hallström verkar gilla att stryka sin publik medhårs. Än en gång har han lyckats definiera amerikanskt helylle. Det mesta är frid och fröjd. Det finns inte tillstymmelse till att vilja problematisera någon av händelserna i filmen. Visst är det så att mannen dör i filmen, men det blir bara en anledning att skruva åt känsloskruvarna ett varv till.
Hachiko – en vän för livet är en feel-goodfilm av klassiska mått. Som familjefilm fungerar den alldeles utmärkt. Det är en fin och snäll historia som alla kan se. Man hade dock önskat att Hallström istället för att satsa allt på sentimentaliteter på något sätt hade vågat sticka ut från mängden bland filmer av det här slaget. Det gör han inte och resultatet blir lika välgjort och slätstruket som det brukar vara när Hallström är i farten numera.