Filmrecension: Wuthering Heights

Den nya adaptionen av Svindlande höjder är en besvikelse. Vad som kunnat vara en nytänkande, modern tolkning av den klassiska romanen blev istället en ytlig och själlös romancefilm som strävar allt för långt ifrån originalet.

Filmens styrka är likt Emerald Fenells andra filmer (Saltburn, Promising Young Woman) estetiken, men här känns den snarast som en sminkning för att täcka över en platt story. Fennels version tappar det djup som romanen innehåller. I ett försök att skriva om berättelsen till en erotiskt laddad romantik förloras flera av de komplexa teman som gör boken till vad den är. Källmaterialet fungerar snarare som en ram med karaktärsschabloner för att ge litterär cred. 

Filmen gör sig bättre som trailer, med ett minnesvärt soundtrack av hyperaktuella Charli XCX och den färgsprakande, okonventionella scenografin. Tyvärr faller filmen när montagen övergår i dialog. Den erotiska kemin mellan Heathcliff och Catherine romantiserar deras destruktiva relation. Deras känslor känns forcerade och byggs inte upp tillräckligt inledningsvis för att framstå som realistiska i filmens andra hälft. Det blir en överspelad romantik som förlorar alla subtila känsloyttringar.  Den gotiska tragedin skrivs om till en box-office-romance för att ursäkta Jacob Elordi och Margot Robbies regnblöta kyssar.

Emily Brontës roman är ingen kärlekshistoria. Det är en berättelse om generationstrauma, destruktiva relationer och hämndbegär. Den behandlar komplexa teman som klass och ras. Heathcliff och Catherine är inte passionerade älskare, utan två mångbottnade karaktärer som förbittras av sina livsöden och i slutändan förgör varandra. Att "Wuthering Heights” har biopremiär på alla hjärtans dag och marknadsförs som “The greatest love story of all time” är en fenomenal feltolkning. Man kan undra ifall filmskaparna ens läst boken.

Klassisk litteratur är klassisk just på grund av dess förmåga att beröra nya läsare under nya tider. Det fantastiska med Brontës roman och andra stora litterära verk är deras möjligheter till nytolkning. Konst är en dialog och lever genom omskapning. Att filmen blivit en sån snackis har introducerat romanen till en helt ny publik. Jacob Elordi och Charli XCX lockar unga till vidare läsning. Det är bra. Men när filmen strävar så långt ifrån orginaltexten att den förlorar själva kärnan i berättelsen kommer förstagångsläsare lämnas både besvikna och förvirrade.

Jag går in i biosalongen med löftet om ett brustet hjärta och lämnar med en tom känsla av missnöje. Gör moderna omtolkningar av litterära klassiker, men om ni inte ska göra dem rätt, så gör dem åtminstone bra. “Wuthering Heights” lovar för mycket och ger alldeles för lite, och blir i slutändan ett färgstarkt men ihåligt skal av en av litteraturhistoriens mest älskade romaner.