Vampyrer på blodigt allvar

Från oväntade håll, i kölvattnet av de monumentala mittfåreframgångarna för ”Twilight”, har ett flertal alternativa tolkningar av vampyrmyten stigit till ytan. Smalare produktioner med konstnärligt kreddiga avsändare, som tv-serien ”True Blood” av Alan Ball och vår egen ”Låt den rätte komma in”, har bjudit in blodsugaren i finrummet från en tidigare ljusskygg tillvaro på hyllan längst bak i videobutiken. För en inbiten skräckfilmsfantast kan dock vampyrer med kulturkapital te sig aningen tama och därför är det glädjande att Chan-Wook Park beslutat att laborera med genren. Det är svårt att tänka sig någon bättre rustad än den smakfulle galningen bakom guldpalmsvinnaren ”Oldboy” för uppgiften att fläska på med blod, svett och skrik utan att försaka sin konstnärliga integritet.
Hans galna smakfullhet råder även i ”Thirst”, åtminstone inledningsvis. En självuppoffrande katolsk präst utsätter sig för ett dödligt virus för folkets väl och ve. Snart har han insjuknat och dör kort därpå, bara för att återuppstå, nu med blodtörst och förnyad köttslig lusta. Tillbaka i sin församling kastar han sig in i en våldsamt passionerad relation med den unga frun till en barndomsvän. Park har angett Émile Zola som inspirationskälla och likt Thérèse Raquin och hennes älskare begår de tu snart förbrytelser långt värre än äktenskapsbrott. Det blodiga resultatet är dock allt annat än naturalistiskt.
Det stiliga filmfotot signerat Chung Chung-Hoon förvrider och förvränger mer än bara specialeffekter. Ett blåskimrande dis ger en konstant stämningsmättnad men utgör också fonden till vad som är sällsynt kraftfulla exempel på färg som filmens betydelsebärande element. Det gör det så mycket mer anslående när det röda i en klänning bryter igenom eller en vägg målas kritvit - för att inte tala om slutscenens kaskader. Ljudbilderna är inte mindre uttrycksfulla. Sällan har väl sörplande på film känts så i hela kroppen.
”Thirst” är bitvis hisnande inspirerad men det går inte med bästa vilja att påstå att delarna alltid håller ihop. Den allvarstyngda inledningen överges för yrvädersliknande blodsutgjutelser av närmast farsartade dimensioner och det är klart att tonfallen skär sig. De disparata tilltalen skapar en schizofren helhet som i slutändan ändå blir begriplig. I grund och botten handlar filmen om en konflikt mellan olika sinnelag, personifierade av de liderligt intensiva Kang-ho Song som prästen och Ok-bin Kim som hans älskarinna.
Framför allt så hålls ”Thirst” samman av Chan-Wook Parks vrickade egensinne och sakliga morbiditet. Denna ljuvligt skruvade moralskröna visar på ett uppfriskande vis att man inte måste vara rumsren för att höra hemma i finsalongerna. Än finns det liv i det gamla vampyrliket.