London River

Efter sprängattentatet i Londons tunnelbana 2005 åker oroliga Elisabeth (Brenda Blethyn) till huvudstaden för att leta efter sin dotter som hon inte hört av på länge. Samtidigt har afrikanske Ousmane (Sotigui Kouyaté) kommit från Frankrike till London för att träffa sin son som han inte har träffat sedan denne var barn i Afrika. Elisabeth och Ousmane upptäcker att deras barn har levt tillsammans under tiden då attacken skedde.
Efter filmer som ”Little Senegal” och ”Indigènes” känns Rachid Boucharebs senaste verk som en naturlig fortsättning på en fin karriär. I ”London River” arbetar regissören med det lilla uttrycket. Det märks att budgeten har varit begränsad. Handkamera och små medel i en realistisk miljö. Dessutom är filmen något kort, för kort i mitt tycke. 10–15 minuter till hade möjliggjort en något djupare kännedom om figurerna och deras psykologi. 87 minuter känns något avhugget för en sådan här historia.
Men under den stund berättelsen varar sker mycket. Stora känslor skildras i litet format. Historien vankar fram i lugn takt men under ytan känner man de två föräldrarnas bullrande nervositet i jakten efter barnen. Vägen till upptäckten är dock lika viktig som upptäckten själv. Skickligt lyckas Bouchareb undvika många av de klichéer som annars förstör många liknande försök att skildra kulturella möten. Blethyn och Kouyaté skiner i sina huvudroller och i Boucharebs regi får de agera fullkomligt naturligt.
London River är ett mänskligt och nyansrikt drama om möten. Bouchareb har träffsäkert valt mångkulturella London som plats för handlingen. Elisabeth är inte på något sätt mer hemma i där än Ousmane. Häri ligger filmens huvudstyrka, i förtydligandet av att människan år 2010 är en världsmedborgare som måste tolerera, förstå och kommunicera med alla, oavsett härkomst. För terrorismen drabbar alla och vållar lika stora sår hos en afrikan som en europé. Kanske något att tänka på nästa gång man stöter på en sverigedemokrat.